Färre högskolor i Stockholm-Mälarregionen?

Utbildningsminister Jan Björklund förklarade igår på DN Debatt att fler regionala högskolor behöver gå ihop med de forskningstunga universiteten. Tydligheten välkomnas troligen av ett antal debattörer som på senare tid har anklagat regeringen för att i smyg och utan diskussion föra en politik som aktivt missgynnar nya och mindre högskolor. TCO:s utredare German Bender har talat om en ”visklek om den högre utbildningen”, och även rektorerna Kåre Bremer (Stockholms universitet) och Karin Röding (Mälardalens högskola) har på ett lite trevande sätt försökt urskilja och analysera regeringens avsikter.

Jag delar uppfattningen att en utveckling mot färre högskolor i Sverige kan vara välkommen, men betvivlar samtidigt att det är vare sig önskvärt eller aktuellt i huvudstadsregionen. I våra fem län finns 24 universitet och högskolor, varav 20 ligger i Stockholms län. Majoriteten av de senare är smala och mycket specialiserade – exempelvis konstnärliga lärosäten som Konstfack, Musikhögskolan och Operahögskolan eller vårdinstitutioner som Sophiahemmets högskola, Ericastiftelsen och Röda Korsets Högskola – och det är högst oklart om dessa kommer att påverkas av den här diskussionen.

Berörs gör däremot två lärosäten som startades med något av en regionalpolitisk avsikt: Mälardalens högskola och Södertörns högskola. Om båda dessa sägs ofta att de framgångsrikt har breddat rekryteringen till den högre utbildningen, men att de på olika sätt missgynnats genom den politik som förts på senare år. En oro som har funnits gäller exempelvis det nya kvalitetsutvärderingssystemet, som av den förre universitetskanslern Anders Flodström dömts ut för att det bestraffar snarare än belönar lärosäten som eftersträvar mångfald bland studenterna.

Trots den politiska behandlingen av MDH och Södertörn ser jag inte att sammanslagningar är aktuella under överskådlig tid. MDH:s Karin Röding meddelar i replik till Jan Björklund att fusioner inte är något som diskuteras. I Stockholm har skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) förespråkat fler högskoleplatser samtidigt som finansborgarrådet Sten Nordin (M) uttalar sitt stöd för att Södertörns högskola får växa och utvecklas till ett universitet. Detta är för övrigt också utpekade mål i den regionala utvecklingsplanen för Stockholmsregionen, RUFS 2010. Att regeringen i strid med tunga stockholmspolitiker och på tvärs emot strategier för huvudstadsregionens tillväxt skulle vidhålla en politik som hämmar Södertörns utveckling håller jag för otroligt.

Jan Björklunds artikel kommenteras av Kåre Bremer, Juseks Robin Moberg, SSCO:s Martin Sahlin, Erik Arroy på Stockholms universitets studentkår, UNT:s ledarsida, SN:s ledarsida, Sigbritt Karlsson samt SULF:s Anna Götlind på DN Debatt.

Uppdaterat: SFS replikerar på DN Debatt. Även VLT:s ledarsida kommenterar.

Innovationskraften beroende av samverkan, rörlighet och bostäder

Jonas Örtquist, Länsstyrelsen i Stockholm, Lina Glans, SSCO, Sonia Gustavsson, Stockholms läns landsting.

Hur gör vi Stockholm mer innovativt? Den frågan luftades på ett seminarium under dagens konferens Läget i Stockholmsregionen, arrangerad på Filmstaden Sergel av landstingets kontor Tillväxt, miljö och regionplanering. Som underlag till diskussionen presenterades en analys beställd av Länsstyrelsen i Stockholms län inom initiativet Innovationskraft Stockholm. Genomgången av Stockholms styrkor och svagheter bekräftade och sammanfattade föredömligt den bild som många av oss redan har:

• Vår innovationsförmåga är i dagsläget god mycket tack vare vår förmåga att attrahera humankapital, människor som söker sig till våra universitet och vår arbetsmarknad för att leva och utvecklas i Stockholmsregionen.
• Den förmågan är tydligt hotad, framför allt på grund av bristen på bostäder och en relativt sett försvagad kapacitet i (kollektiv)trafiksystemet. Andra större problem utgörs av en svag samverkan mellan akademi och arbetsliv och frånvaron av ett tydligt regionalt ledarskap.

Slutsatserna bekräftades ytterligare under det efterföljande panelsamtalet. Det är mycket talande att bostadsbristen för studenter inte bara lyftes av SSCO:s ordförande Lina Glans, utan också utsågs till det kanske mest grundläggande strukturella problemet av Eva Klasson Wehler, chef för Avdelningen för externa kontakter på Stockholms universitet:

– Det vi har sett med internationella studenter som kommer hit för att studera men åker hem efter några veckor för att de inte har någonstans att bo, det får bara inte hända. Inte en enda gång.

Panelen ägnade också uppmärksamhet kring frågan om hur studenter och forskare lättare ska kunna utföra examensarbeten ute i arbetslivet. Hur kan vi som region skapa strukturer för att matcha akademins krav med näringslivets behov? På den punkten ska det bli intressant att följa det arbete som inletts mellan Stockholms universitet, Södertörns högskola och Stockholms stad. Sannolikt har Stockholmsaktörerna mycket av lära av de initiativ som finns i övriga regionen.

Studentdeltagandet centralt för arbetet med kunskapsregionen

På DN Debatt uppmärksammas idag en strid som pågått under en tid gällande landstingsbidragen till Stockholms ungdomsorganisationer. I detta fall gäller det studenternas samarbetsorgan SSCO, som uppmärksammar att landstinget i efterhand har förändrat bidragsreglerna i syfte att stänga ute just studentorganisationer från sin finansiering.

Det är omöjligt för mig att i detta forum uttala huruvida Kulturnämnden och det utpekade landstingsrådet Anna Starbrink (FP) borde ha agerat annorlunda i det aktuella fallet. Kanske är det andra delar av region eller län som bör sörja för att just studenterna ska kunna upprätthålla en fungerande demokratisk, social och politisk verksamhet. I egenskap av tjänsteman med ansvar för kunskapsregionens utveckling vill jag dock uppmärksamma det illavarslande med att en konstruktiv studentröst riskerar att raderas ut från den regionala kartan. På samma sätt som det är naturligt att inkludera näringslivets organisationer i de regionala processer som rör näringslivets utveckling i Stockholm, bör det vara självklart att inkludera akademi och studenter – alltså den grupp som tydligast kan vittna om tillståndet i kunskapsregionen – i den verksamhet som rör högskolornas utveckling. Allt annat vore oseriöst.

Det är välbelagt att Stockholms län hotas av en stor brist på högutbildade och måste anstränga sig alltmer för att attrahera studenter. Detta är tungt vägande argument för att regionen och landstinget försäkrar sig om att studenternas organisationer kan bidra till utvecklingsarbetet även i framtiden. Något annat har vi i dagsläget inte råd med.

Uppdaterat: Anna Starbrink bemöter debattartikeln på sin blogg och i DN, men sågas av sin nämndkollega Tomas Melin.

80 procent färre internationella studenter

Jag besökte i morse Länsstyrelsen i Stockholm och ett frukostseminarium om utmaningen att attrahera internationella studenter till Sverige. Utvecklingen på den fronten är inget annat än skrämmande: Vad som pågår är en veritabel av-internationalisering av den svenska högskolan. Enligt de allra färskaste siffrorna från VHS för innevarande termin har 1 370 utländska studenter registrerat sig på svenska högskolor. Det motsvarar en minskning med i storleksordningen 80 procent.

Det är i dagsläget svårt att veta vad en fortsatt trend i den riktningen innebär för kvaliteten på utbildning och forskning, näringslivets kontakter med omvärlden och det svenska samhället i stort. Men det finns all anledning att ta till sig de slutsatser som under morgondagens seminarium skisserades av Gunnar Enquist på Högskoleverkets analysavdelning. Sannolikt behövs:

• En nationell strategi för att attrahera internationella studenter.
• En större medverkan från näringslivet.
• En medveten utveckling av Sveriges specifika konkurrensfördelar.
• En mycket stor satsning på ytterligare stipendier.
• En prioritering av internationella studenter, inte minst när det gäller mottagande och studiesociala frågor.

I alla dessa frågor är det lätt att se en potentiell roll för regionala aktörer, i synnerhet de som har ett uttalat tillväxtuppdrag eller ägnar sig åt kompetensförsörjning. Men hittills är frågan outredd: Finns utrymme för en regional samling kring stipendier, marknadsföring, praktikplatser, bostäder och mottagande för just internationella studenter? Vilka kommuner, landsting och organisationer skulle ställa sig bakom och delta i en sådan satsning?

Ett ord också om lärosätenas roll i detta. Det förekommer idag ett välkommet uppvaknande gällande behovet av en skärpt budskapsformulering, kommunikation och marknadsföring. Men det är viktigt att se vårt gemensamma intresse i dessa frågor. Om högskolorna tvingas flytta över allt för mycket resurser från undervisning till reklambudget påverkar det deras verksamhet i en negativ riktning. I ett sådant läge blir utfästelsen om att ”konkurrera med kvalitet” tämligen ihålig.

Eva Åkesson ny rektor för Uppsala universitet

Eva Åkesson vid dörrarna till Uppsala universitets aula. Foto: Klas-Herman Lundgren.

Igår twittrades nyheten ut att professor Eva Åkesson föreslås som ny rektor för Uppsala universitet. Beslutet fattades enhälligt av konsistoriet och förslaget lämnas nu över till regeringen för slutgiltigt beslut i november. Eva Åkesson är professor i kemisk fysik och i dag prorektor vid Lunds universitet. Vid sitt tillträde blir hon den första kvinnliga rektorn i universitetets 535-åriga historia.

Jag vill förstås gratulera Eva Åkesson till ett uppdrag som är centralt för Stockholm-Mälarregionens utveckling som kunskapsregion. Min förhoppning är att vi får tillfällen att samarbeta framöver inom ramen för Stjärnbildning och Mälardalsrådets verksamhet.

Eva Åkesson bloggar för närvarande under rubriken Lundarektorerna, tillsammans med Lunds universitets rektor Per Eriksson. Hon kan också följas under eget namn på Twitter, där hon också kommenterar nyheten. Kommenterar på sin blogg gör även Klas-Herman Lundgren, tidigare ordförande för såväl SFS som Uppsala studentkår tillika ledamot i rekryteringsgruppen.

Media: TV4, UNT, Lundagård, Ergo.

Framtidsfrågor i Näringslivs- och FoU-utskottet

Maria Didi, Regionförbundet Uppsala, Erik Pelling, FoU-utskottet, Maths Isacson, Uppsala universitet.

Idag sammanträdde Mälardalsrådets utskott för näringslivs- och FoU-frågor för första gången under den fyraåriga mandatperiod som formellt inleddes vid Mälartinget i slutet av maj. Utskottet består av ett femtiotal politiker från hela Stockholm-Mälarregionen, och på agendan fanns  naturligtvis den typ av föredragningar som hör hemma på ett inledande möte. Ordförande Erik Pelling berättade om Stockholm-Mälarregionen och Mälardalsrådets verksamhet. Jag själv bidrog med en exposé över arbetet inom Stjärnbildning och de kommande utmaningarna. Utöver det var Maths Isacson från Uppsala universitet på plats och berättade om projektet Såmaskinen, som handlar om att öka samspelet mellan praktiker och forskare inom regional utveckling.

Mötet ägde rum i kommunstyrelsens förnämliga sal i Uppsala stadshus och diskussionen utvecklades till en synnerligen stimulerande och inspirerande övning. Ett flertal frågor dryftades: Ligger Mälardalsrådet rätt med de utmaningar vi har identifierat för kunskapsregionens räkning? Föreligger någon motsättning mellan kvantitet och kvalitet i högskolesystemet? Finns förutsättningar att skapa en Politikerakademi i Stockholm-Mälarregionen för att öka utbytet mellan forskning och politik? Och hur kan våra folkvalda bidra med att formulera offensiva målsättningar för kunskapsregionen?

Min övertygelse är att Näringslivs- och FoU-utskottet kommer att bidra till en tydligt vitaliserad debatt om Stockholm-Mälarregionens framtid och de kommande utmaningarna inom kunskaps- och kompetensförsörjning.

Starkare forskning för starkare skola

Bertil Östberg, utbildningsdepartementet, Tomas Kroksmark, Högskolan i Jönköping, Anna Ekström, Skolverket

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) arrangerade idag ett seminarium för att diskutera behoven av ”förstärkt forskningsbaserad kunskapsförsörjning inom skolväsendet”. Alltså, för att uttrycka det annorlunda: Vilken typ av forskning behöver den svenska skolan för att kunna utvecklas och förbättras? Och vem ska utföra den?

En av utgångspunkterna för seminariet var en ny rapport (ännu ej på nätet) från Agenda för forskning, som analyserade fem svenska organisationer med uppgift att knyta samman forskning av praktik. Ett annat inspel gjordes av Tomas Kroksmark, professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Jönköping, som kom med ett antal konkreta förslag:

• att kommunerna startar egna FoU-avdelningar med fokus på ”sina frågor”, däribland skolan
• att ett nationellt institut för skol- och lärarforskning inrättas
• att 1 promille av skolbudgeten avsätts för den forskningen, att förvaltas av det nya institutet

Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket, konstaterade att svensk skola under ett antal år har präglats av försämrade resultat. Ett enkelt sätt att illustrera detta: Det som sjuorna för tjugo år sedan kunde i matematik, kan åttorna idag. Ett annat orosmoln är att likvärdigheten i skolan – tidigare en svensk paradgren – har ersatts av en ökande olikvärdighet: Elevernas sociala och ekonomiska bakgrund påverkar deras resultat i skolan i allt högre grad.

Till de goda nyheterna för skolan hör enligt Anna Ekström en ny och förbättrad skollag som trädde i kraft den 1 juni 2011. Men även där återstår den allra svåraste uppgiften, nämligen att se till att den genomförs i klassrummen. Avslutningsvis konstaterade hon att det visserligen behövs mer forskning som är ”klassrumsnära”, men också någon som ber om den forskningen. På den punkten ligger slutsatsen nära till hands att det är huvudmännen för skolan, alltså kommunerna eller de fristående skolaktörerna, som har ett ansvar för att formulera efterfrågan.

En fundering från min sida rör naturligtvis regionens roll i detta. Det är rimligt att fråga sig hur regionala organisationer, kommuner och skolaktörer kan utnyttja närheten till våra högskolor och den forskning som finns där för att förbättra grund- och gymnasieskolan i Stockholm-Mälarregionen.

Idag läser jag också Socialdemokraternas utbildningspolitiska utspel i Svenska Dagbladet, där man bland annat lanserar målet att halvera andelen elever som inte når gymnasieskolan fram till 2020.