”Varför studerar du i Schweiz?”

Dagens Nyheter den 12 september 2012.

Dagens Nyheter rapporterar i dag (ej på nätet) om svårigheterna med att locka utomeuropeiska studenter till Stockholms lärosäten. Artikeln baserar sig delvis på en runtringning som Mälardalsrådet gjort och som visar att tappet på cirka 80 procent av studenterna från 2010 håller i sig även under höstterminen 2012. KTH flaggar för att en ihållig trend kan leda till både nedskärningar i personal och ett förändrat kursutbud. Magnus Mörck, utbildningschef på Konstfack, har sett en minskning från 45 utomeuropeiska masterstudenter 2010 till fyra 2012. Han påpekar att det uteblivna internationella utbytet kan få även svenska kreativa studenter att söka sig utomlands snarare än till de inhemska skolorna. Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet, sammanfattar läget ytterligare:

Det är dåligt för Sverige, och tråkigt. Vi vill att många ska komma, en del av dem stannar och är ett tillskott för svenska samhället och de som åker hem igen är också en stor tillgång för Sverige.

Inget av de tillfrågade lärosätena vill återinföra avgiftsfriheten för utomeuropeiska studenter. Men Kåre Bremer uttrycker att det nya systemet är fyrkantigt och att de stipendieprogram som regeringen utlovade är mycket snålt tilltagna. Den synpunkten delas av näringslivsföreträdare som Mälardalsrådet har talat med och som medverkat i våra seminarier och rapporter under det gångna året: IT&Telekomföretagen, Stockholms Handelskammare, Bombardier med flera.

Även forskarvärlden riskerar att påverkas av de uteblivna internationella kontakterna. Anders Flodström, tidigare universitetskansler och dessförinnan KTH-rektor, förklarade vid ett IVA-seminarium om svenska forskares samarbete med omvärlden att KTH:s framgångsrika samarbete med kinesiska lärosäten tog avstamp i engagemanget från besökande kinesiska masterstudenter. Inte, som man kan tro, i en samarbetsstrategi skapad centralt på ledningsnivå. De flesta internationella forskningssamarbeten, underströk Lennart Stenberg på Vinnova, grundar sig i forskares informella kontakter och nätverk. Även dessa påverkas således av inflödet av internationella studenter. Särskilt illavarslande är det när Sverige förlorar kontaktytor med universitet i ett antal asiatiska länder, som under senare år rusat ikapp och ifrån västvärlden inom flera forskningsområden.

Men den negativa trenden kan vändas. Mälardalsrådet sammanställer i skrivande stund ett antal åtgärder som bör vidtas av riksdag och regering, och som efterfrågas av en bredd av aktörer. Dessutom planeras och genomförs regionala insatser runtom i landet, ofta i samarbeten mellan lärosäten och kommuner.

För alla idéer behövs. Vår gemensamma utmaning ringas in på ett utmärkt sätt av den kinesiska KTH-studenten Nan Wang, som uttalar sig i Sveriges Radios internationella sändningar: ”My friends in China ask me why I chose to study in Switzerland.” Mer träffsäker än så kan argumentationen för fler stipendier, bättre strategier och ytterligare marknadsföring knappast bli.

Mer i media: Ekot om läget i hela Sverige: 17 000 utomeuropeiska studenter har blivit 4 300. Kulturnytt om läget för de konstnärliga högskolorna.

Uppdaterat: Radio Stockholm hakar på. Mälardalsrådets ordförande Helene Hellmark Knutsson kommenterar på sin blogg.

Mer pengar till Konstfack

”Inga mer pengar till Konstfack”, skanderar folkpartisten Mathias Sundin med anledning av helgens avslöjanden om två konststudenters något urspårade ”installationer”. I ena fallet rör det sig om en kvinnlig elev som fejkat psykisk sjukdom, och därmed tagit skattebetalarnas pengar i anspråk i samband med omhändertagandet av polis och vårdpersonal. I andra fallet om en manlig elev som vandaliserat en tunnelbanevagn och därmed provocerat fram reaktioner från kulturministern såväl som ett skadeståndskrav på 100 000 kronor från SL:s styrelseordförande Christer G. Wennerholm. Ilskan från de två senare är naturligtvis rättmätig – det kan aldrig vara meningen att skattebetalarna ska stå som medfinansiärer till vandalisering och välfärdssabotage.

Däremot är det oroväckande att Mathias Sundins utfall vinner ett förbehållslöst stöd från så många håll. Partikollegan Fredrik Malm, den borgerliga bloggaren Dick Erixon och ett antal ledarsidor gör alla ett fundamentalt felslut när de på allvar tar händelserna till intäkt för att något är fel på konsten som sådan, eller den konstnärliga utbildningen i allmänhet. Systemkritik i all ära, men Svenska Dagbladets Clemens Poellinger har onekligen en poäng när han påpekar att detta verkar vara något helt annat: moralpanik och ett framlockat latent kulturhat. Varför annars dessa oproportionella reaktioner från människor som fram till nu aldrig ägnat kulturen en offentlig tanke?

Liberala Dagens Nyheter står tack och lov för en viss eftertanke när de i dagens huvudledare förklarar att politiken bör lämnas utanför denna soppa. DN ursäktar också i någon mån den otydlighet med vilken Konstfacks ledning har uttalat sig i ett läge där ”politiker och allmänhet mer eller mindre skadeglatt söker komma åt skolan”. Detta är helt rätt: konstnärliga institutioner måste naturligtvis uppmuntra en diskussion bland sina elever om vilket ansvar de har och vilka samhällsresurser som de har rätt att ta i anspråk. Men, som DN uttrycker det, och som Fredrik Malm med flera bör ta till sig innan de börjar peta i utbildningspolitiken:

Den diskussionen behöver föras i skolan och det utan hot om repressalier i form av minskade anslag eller dylikt.