No more Gaudeamus?

Nätupplagan av Journalisten tar idag upp ännu en aspekt av kårobligatoriets avskaffande när man, med benäget bistånd av undertecknad, förklarar att studentkårernas försämrade ekonomi utgör ett hot mot tidningar som Ergo, Lundagård och Gaudeamus.

Med risk för att låta tjatig så föreslår jag att regeringen tänker ett varv till kring den statliga ersättningen till kårerna. Ovanstående tidningar har fostrat många framstående publicister (se exempelvis Lundagårds smått imponerande redaktörslängd). Vore trist att se dem gå i graven.

Edit: Även DN (ej på nätet) och TT hakar på.

Åt fel håll

Dagens Nyheter uppger att den politiska majoriteten i studiesociala kommittén nu är inställd på att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år. Jag tänker inte upprepa den kritik som SSCO formulerar här, men vill ändå säga några ord om en mycket oroväckande politisk trend.

Högskoleminister Lars Leijonborg – som jag vid Gud hoppas kväver detta förslag i sin linda – är en flitig talare i alla sammanhang där han får möjligheten att formulera ordet ”kunskapspolitik” inför sina åhörare. Samtidigt sitter han vid det utbildningspolitiska rodret för en nation som i allt väsentligt tycks styra bort från allt som liknar kunskapspolitiska satsningar. Det är en märklig position. Som stolt ordförande för Globaliseringsrådet har han (förhoppningsvis) tagit del av den serie rapporter som rådet har lämnat ifrån sig och som genomgående understryker behovet av utbildning. Om Globaliseringsrådets arbete skulle resultera i en enda central tes så skulle det vara följande: Sverige tjänar pengar på att utbilda sina medborgare.

Trots det okomplicerade budskapet – för jag utgår från att Globaliseringsrådet är tillsatt för att faktiskt ge råd – så har utvecklingen i det svenska samhället gått åt motsatt håll. De senaste två dagarnas nyheter – ett underfinansierat studentinflytande, ett försämrat studiemedelssystem, en likaledes underfinansierad grundutbildning – illustrerar tyvärr väldigt tydligt hur illa det är ställt med de kunskapspolitiska ambitionerna i Sverige i praktiken.

Egentligen vill jag inte vara den som alltid klagar. Men det skulle vara trevligt med en god nyhet snart. Lars?

Minskade resurser till studentinflytande

Lars Leijonborg presenterade idag regeringens proposition om att kårobligatoriet ska avvecklas. Inget spektakulärt i det – många organisationer och personer som arbetar med utbildningspolitik har varit tydliga med att de accepterar ett avskaffande så länge det sker under rimliga former. Det vill säga, så länge regeringen lämnar ekonomiska garantier för att den kvalitetsfaktor som har varit unik för svensk utbildning – studenternas möjlighet till inflytande och utbildningsbevakning – finns kvar.

Detta är dock inte innebörden av den proposition som högskoleministern lade fram idag. Regeringen har uppenbarligen valt att ignorera sin egen utredares beräkning om vilken ersättningsnivå som är nödvändig för att bevara studentinflytandet i dagens omfattning, och skär således ner det statliga bidraget från 310 (i utredningsförslaget) till cirka 100 kronor per helårsstudent. Två tredjedelar av resurserna har alltså försvunnit jämfört med den summa som Erland Ringborg betraktade som en miniminivå.

Anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att Riksrevisionen senast i höstas konstaterade att kvaliteten på den högre utbildningen korrelerar mer eller mindre direkt med studenternas möjligheter till inflytande.

Ibland kan jag inte låta bli att undra: Tar forskningsminister Leijonborg över huvudtaget del av den forskning som rör hans eget ansvarsområde?

Fler bloggare: Kristina Persdotter, Louise Callenberg, Eva Westerberg, Alliansfritt Sverige (som anar något lurt med Leijonborgs tajming).

Andra: TCO,  Saco, SFS, SSCO, LUS, Uppsala studentkår är alla oroade, medan de mer fundamentalistiskt lagda krafterna i Luf och Fria Moderata Studentförbundet är entusiastiska.

Media: SvD, DN, SR.

Se presskonferensen på regeringens hemsida.

Avgjort?

Sisådär vid halvfem-snåret tisdagen den 24 februari 2009. Den moderate riksdagsledamoten Tomas Tobé twittrar till: ”Leijonborg föredrar om att kårobligatoriet ska avskaffas. Riksdagsgruppen jublar och säger hej då till tvång.”

Entusiasm för avgifter

Noterar att två professorer vid Mälardalens högskola har föregått regeringen och på alldeles egen hand avkrävt 420 000 kronor i studieavgifter från ett antal iranska studenter. Förvisso ett lagbrott – men man får anta att professorna ifråga kommer att följa den leijonborgska linjen med stor entusiasm även i framtiden.

3 åtgärder mot lågkonjunkturen

SvD:s Göran Eriksson påminner om det faktum att Sverige sedan 1950 har upplevt fem år med negativ ekonomisk tillväxt och att samtliga dessa har administrerats av borgerliga regeringar (1977, 1981, 1991, 1992 och 1993). Innevarande år ser ut att bli det sjätte som följer samma mönster. Tveklöst hanterar olika människor denna kunskap på olika sätt beroende på vilka partipolitiska sympatier de hyser. Det som oppositionen kommer att framställa som en glasklar lagbundenhet, lär majoriteten avfärda som en olycklig tillfällighet. I vilket fall har Göran Eriksson en tydlig poäng när han konstaterar att de borgerliga partierna har historiska erfarenheter av ekonomisk katastrofhantering som regeringen bör dra nytta av i största möjliga mån.

Även om jag hyser stor respekt för dessa erfarenheter – upplevelserna under 90-talskrisen gav även mig en känsla för hur man inte bör styra ett land – så vill jag bidra med en egen åtgärdslista. Ett krishanteringens Topp 3, om man så vill.

• Följ professorerna Lars Calmfors och Assar Lindbecks råd och höj bidragen till fattiga hushåll. Studenter, pensionärer och låginkomsttagande småbarnsföräldrar kommer inte att stoppa pengarna i madrassen, utan konsumera för varje extra krona och på så sätt bidra till att hålla uppe efterfrågan i ekonomin.
• Utnyttja det ökade intresset för högre studier. Flera högskolor upplever en anstormning av studenter som inte kommer att avta på några år. Anmälningarna till högskoleprovet ökar rekordartat. Trots att vissa politiker på ett mindre insiktsfullt sätt beskriver denna trend som en bekymrande omständighet – med inställningen att utbildning närmast är att betrakta som en AMS-åtgärd – så är den i själva verket lösningen på det verkliga problemet, nämligen den förestående bristen på högutbildade (i Stockholm med upp till 70 000 akademiker fram till 2030). Regeringen bör alltså satsa på en strategisk utökning av antalet studieplatser med målet att Sverige står rustat med en ny generation högutbildad arbetskraft när konjunkturen vänder.
• Dra nytta av byggbranschens nyvaknade intresse för att bygga mindre och energisnåla hyresrätter. Stimulera nybyggnationen genom att sänka byggmomsen för små hyresrätter och slopa fastighetsskatten för studentbostäder. Bostadsminister Mats Odell har här ett gyllene tillfälle att både råda bot på bostadsbristen för unga och studenter och öka sysselsättningen inom en viktig bransch som av allt att döma går på knäna.

Det förhatliga m-ordet

Vi bär ansvar för att arbetet med lägesbaserade hyror inte startat tidigare. Det geografiska läget måste få större effekt vid hyressättningen av allmännyttans lägenheter. Hyran ska spegla hyresgästernas värderingar. Och bostadens läge hör till det som hyresgästerna värderar tydligast, enligt en färsk enkät bland tusentals hyresgäster i Stockholm.

Hyresgästföreningen verkar alltså svänga en aning när det gäller hyressättningen i Stockholm. Utspelet väckte en hel del uppmärksamhet och utlöste en längre diskussion på bloggen Ekonomistas, där jag själv deltog med ett par inlägg.

Det är dock svårt att säga på rak arm om det vi ser är en utveckling mot marknadshyror. Det finns en del som är rimligt i Hyresgästföreningens resonemang, även om vissa sanningar framstår som väl banala. Men uppenbart är att det finns en oroväckande tendens i diskussionerna om det svenska hyressystemet. Allt fler – inte minst den ansvariga ministern, Mats Odell – säger sig stödja en modell där det geografiska läget får ett tydligare genomslag på hyressättningen, samtidigt som ingen vill ta ordet marknadshyror i sin mun (undantaget ett antal ungliberaler, naturligtvis). Det är dock inte helt otroligt att detta framför allt är ett tecken på att politikerna har lärt sig att undvika det förhatliga m-ordet. Betänk exempelvis att den omstridda allmännytteutredningen från i våras lyckas haspla ur sig följande formulering:

I bostadsområden med påtagligt och varaktigt efterfrågeöverskott kommer hyrorna att kunna stiga med ca fem procent per år (under förutsättning att inflationen är ungefär på dagens nivå) tills det inte längre finns något påtagligt efterfrågeöverskott eller tills det geografiska läget måste anses tillräckligt beaktat.

… utan att inse att det de facto är marknadshyror man föreslår. (För er som har svårt med tjänstemannaprosan: ”tills det inte längre finns något påtagligt efterfrågeöverskott” betyder att hyrorna kommer att höjas till dess att köerna är borta eftersom bara ett fåtal människor har råd att bo i dessa områden.)

Eventuellt är jag cynisk. Men jag får känslan av att en kommande regeringsproposition i den här frågan kommer att slå världsrekord i politiskt nyspråk.

Edit: Hyresgästföreningens André Johansson kommenterar och påpekar att det inledande citatet i detta inlägg är hämtat från DN:s ingress och en aning vilseledande för vad HGF kommit fram till i sin undersökning. Noterat.

Mer pengar till Konstfack

”Inga mer pengar till Konstfack”, skanderar folkpartisten Mathias Sundin med anledning av helgens avslöjanden om två konststudenters något urspårade ”installationer”. I ena fallet rör det sig om en kvinnlig elev som fejkat psykisk sjukdom, och därmed tagit skattebetalarnas pengar i anspråk i samband med omhändertagandet av polis och vårdpersonal. I andra fallet om en manlig elev som vandaliserat en tunnelbanevagn och därmed provocerat fram reaktioner från kulturministern såväl som ett skadeståndskrav på 100 000 kronor från SL:s styrelseordförande Christer G. Wennerholm. Ilskan från de två senare är naturligtvis rättmätig – det kan aldrig vara meningen att skattebetalarna ska stå som medfinansiärer till vandalisering och välfärdssabotage.

Däremot är det oroväckande att Mathias Sundins utfall vinner ett förbehållslöst stöd från så många håll. Partikollegan Fredrik Malm, den borgerliga bloggaren Dick Erixon och ett antal ledarsidor gör alla ett fundamentalt felslut när de på allvar tar händelserna till intäkt för att något är fel på konsten som sådan, eller den konstnärliga utbildningen i allmänhet. Systemkritik i all ära, men Svenska Dagbladets Clemens Poellinger har onekligen en poäng när han påpekar att detta verkar vara något helt annat: moralpanik och ett framlockat latent kulturhat. Varför annars dessa oproportionella reaktioner från människor som fram till nu aldrig ägnat kulturen en offentlig tanke?

Liberala Dagens Nyheter står tack och lov för en viss eftertanke när de i dagens huvudledare förklarar att politiken bör lämnas utanför denna soppa. DN ursäktar också i någon mån den otydlighet med vilken Konstfacks ledning har uttalat sig i ett läge där ”politiker och allmänhet mer eller mindre skadeglatt söker komma åt skolan”. Detta är helt rätt: konstnärliga institutioner måste naturligtvis uppmuntra en diskussion bland sina elever om vilket ansvar de har och vilka samhällsresurser som de har rätt att ta i anspråk. Men, som DN uttrycker det, och som Fredrik Malm med flera bör ta till sig innan de börjar peta i utbildningspolitiken:

Den diskussionen behöver föras i skolan och det utan hot om repressalier i form av minskade anslag eller dylikt.

Plakatpolitik eller pragmatism?

Folkpartiets Cecilia Wikström går ett steg längre i sin kritik av Lars Leijonborg och avfärdar det kommande lagförslaget om kårobligatoriets avskaffande som ”plakatpolitik”. Nyhetskanalen låter också Klas-Herman uttala sig i ett inslag om följderna av en dålig proposition från regeringens sida.

”Stockholms framtida utbildningsnav”

En universitetsstad med plats för tusentals studenter plus några hundra studentbostäder ska växa upp i Albano, skriver Dagens Nyheter (ej på nätet). Tanken är alltså att det sterila området mellan KTH och Stockholms universitet äntligen utnyttjas till det som kommer att bli ”Stockholms utbildningsnav”.

Tanken är naturligtvis helt riktig, och prioriteringen utmärkt. Förhoppningsvis ser Stockholms stad och Solna till att också utnyttja närheten till Karolinska Institutet: Det som gäller för utvecklingen av Albano gäller också för nybyggnationen på Norra Stationsområdet. Omvandlingen av hela norra innerstan – från Frescati via Roslagstull till Norra station – till en sammanhängande lärdomsstad har god potential att väcka internationell uppmärksamhet, och ligger dessutom i linje med den kunskapspolitiska agenda som de flesta politiker numera säger sig stå bakom.