Kritik mot studiesociala utredningen

… kommer från både Högskoleverket, som sågar förslaget om en ny tidsspärr för studiemedel, och Konsumentverket, som ifrågasätter hur kostnadsberäkningarna för vad som är skäliga levnadskostnader egentligen har gått till.

Vi hoppas naturligtvis att Tobias Krantz är öppen för synpunkterna.

Fokus på jobben

Fokus skriver intressant om en tid bortom krisen, ”när efterfrågan på arbetskraft åter kommer att öka. Men det är nya jobb och nya företag som väntar. Sverige kan glömma att bygga bilar.” Föredömlig vinkel i dessa tider, och föredömligt illustrerad (tyvärr ej på nätet) med hjälp av den statistik som visar att Sveriges ekonomi numera drivs av helt andra krafter än de som skapade 1900-talets framgångar. Endast 24 procent av svenskarna jobbar i dag inom industrin och andelen minskar stadigt varje år. Utvecklingen påskyndas med all sannolikhet av den pågående krisen. Professor Christer Lundh vid Handelshögskolan i Göteborg förutspår att sysselsättningen inom industrin snart kommer att ligga under tio procent.

Även om processen naturligtvis är smärtsam på vissa håll, så bör den egentligen inte ge upphov till någon större oro. I takt med att industrijobben försvinner så ökar nämligen utbudet av arbetstillfällen inom tjänstesektorn, som redan i dag sysselsätter drygt 70 procent av svenskarna. Fokus konstaterande bör för övrigt uppskattas av alla som funderar på att söka sig till högskolan:

Störst tillväxt de senaste åren har kunskapsintensiva tjänster haft, dit hör bland annat tjänster inom it, byggteknik, forskning och utveckling, hälso- och sjukvård, finansiell sektor, transporter, post- och telekommunikation och information.

Detta är något som samtliga partier borde ta till sig i större utsträckning. ”Jobben först!” utropar vänstern och arbetarrörelsen som sig bör på 1 maj, men utan att helt och hållet ha besvarat frågan om vilka jobb som bör sättas i första rummet. Försvaret av fordonsindustrin kan visa sig kontraproduktivt. Regeringen å sin sida har presterat närmast hårresande nedskärningar inom kunskapssektorn och tycks överlag vilja styra det svenska utbildningssystemet i en riktning där färre människor får tillgång till den skattefinansierade utbildningen. Slopandet av 25:4, massakern på komvux och trixandet med studiemedlet är åtgärder som på sikt försämrar Sveriges chanser i konkurrensen om de kunskapsintensiva jobben.

Sammantaget, för att ändå avsluta i ett positivt tonfall, är det uppenbart att den komplexa process som globaliseringen utgör för med sig det goda att utbildning belönas. Glädjande således att SSCO:s nomineringskommitté tog tillvara den insikten när man med följande motivering valde att nominera just ”globaliseringen” till utmärkelsen Stockholms studentvän 2009:

För sin i allt väsentligt positiva inverkan på Stockholmsregionen och dess invånare. Globaliseringen understryker mer än någon annan samtida kraft värdet av högre utbildning och behovet av en fungerande högskolepolitik. Globaliseringen står – med allt vad det innebär – på studenternas sida i en värld där den viktigaste valutan är kunskap.

Kunde inte sagt det bättre själv.

1 maj i media: DN1, DN2, DN3, DN4, Svd1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3.

Studenter mister bostadsbidraget

Ännu ett av studiesociala utredningens förslag läckte ut i gårdagens Rapport. Som vanligt kan jag inte låta bli att förundras över hur utredningen egentligen har tolkat sina direktiv:

En kommitté ska, med utgångspunkt i att studiemedelssystemet och de sociala trygghetssystemen ska samverka på ett optimalt sätt, överväga och föreslå åtgärder vad gäller studerandes ekonomiska och sociala situation. Åtgärderna ska syfta till att den studerande har möjligheter att försörja sig och leva ett tryggt liv under sin studietid.

På vilket sätt är det optimalt att studenter inte har möjlighet att arbeta under sommaren utan att bli av med det bostadsbidrag som de sannolikt är i ett mycket stort behov av, förutsatt att de nu har lyckats ta sig igenom det nålsöga som Försäkringskassans regler utgör? Man undrar.

Fler: SSCO.

Åt fel håll

Dagens Nyheter uppger att den politiska majoriteten i studiesociala kommittén nu är inställd på att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år. Jag tänker inte upprepa den kritik som SSCO formulerar här, men vill ändå säga några ord om en mycket oroväckande politisk trend.

Högskoleminister Lars Leijonborg – som jag vid Gud hoppas kväver detta förslag i sin linda – är en flitig talare i alla sammanhang där han får möjligheten att formulera ordet ”kunskapspolitik” inför sina åhörare. Samtidigt sitter han vid det utbildningspolitiska rodret för en nation som i allt väsentligt tycks styra bort från allt som liknar kunskapspolitiska satsningar. Det är en märklig position. Som stolt ordförande för Globaliseringsrådet har han (förhoppningsvis) tagit del av den serie rapporter som rådet har lämnat ifrån sig och som genomgående understryker behovet av utbildning. Om Globaliseringsrådets arbete skulle resultera i en enda central tes så skulle det vara följande: Sverige tjänar pengar på att utbilda sina medborgare.

Trots det okomplicerade budskapet – för jag utgår från att Globaliseringsrådet är tillsatt för att faktiskt ge råd – så har utvecklingen i det svenska samhället gått åt motsatt håll. De senaste två dagarnas nyheter – ett underfinansierat studentinflytande, ett försämrat studiemedelssystem, en likaledes underfinansierad grundutbildning – illustrerar tyvärr väldigt tydligt hur illa det är ställt med de kunskapspolitiska ambitionerna i Sverige i praktiken.

Egentligen vill jag inte vara den som alltid klagar. Men det skulle vara trevligt med en god nyhet snart. Lars?

3 åtgärder mot lågkonjunkturen

SvD:s Göran Eriksson påminner om det faktum att Sverige sedan 1950 har upplevt fem år med negativ ekonomisk tillväxt och att samtliga dessa har administrerats av borgerliga regeringar (1977, 1981, 1991, 1992 och 1993). Innevarande år ser ut att bli det sjätte som följer samma mönster. Tveklöst hanterar olika människor denna kunskap på olika sätt beroende på vilka partipolitiska sympatier de hyser. Det som oppositionen kommer att framställa som en glasklar lagbundenhet, lär majoriteten avfärda som en olycklig tillfällighet. I vilket fall har Göran Eriksson en tydlig poäng när han konstaterar att de borgerliga partierna har historiska erfarenheter av ekonomisk katastrofhantering som regeringen bör dra nytta av i största möjliga mån.

Även om jag hyser stor respekt för dessa erfarenheter – upplevelserna under 90-talskrisen gav även mig en känsla för hur man inte bör styra ett land – så vill jag bidra med en egen åtgärdslista. Ett krishanteringens Topp 3, om man så vill.

• Följ professorerna Lars Calmfors och Assar Lindbecks råd och höj bidragen till fattiga hushåll. Studenter, pensionärer och låginkomsttagande småbarnsföräldrar kommer inte att stoppa pengarna i madrassen, utan konsumera för varje extra krona och på så sätt bidra till att hålla uppe efterfrågan i ekonomin.
• Utnyttja det ökade intresset för högre studier. Flera högskolor upplever en anstormning av studenter som inte kommer att avta på några år. Anmälningarna till högskoleprovet ökar rekordartat. Trots att vissa politiker på ett mindre insiktsfullt sätt beskriver denna trend som en bekymrande omständighet – med inställningen att utbildning närmast är att betrakta som en AMS-åtgärd – så är den i själva verket lösningen på det verkliga problemet, nämligen den förestående bristen på högutbildade (i Stockholm med upp till 70 000 akademiker fram till 2030). Regeringen bör alltså satsa på en strategisk utökning av antalet studieplatser med målet att Sverige står rustat med en ny generation högutbildad arbetskraft när konjunkturen vänder.
• Dra nytta av byggbranschens nyvaknade intresse för att bygga mindre och energisnåla hyresrätter. Stimulera nybyggnationen genom att sänka byggmomsen för små hyresrätter och slopa fastighetsskatten för studentbostäder. Bostadsminister Mats Odell har här ett gyllene tillfälle att både råda bot på bostadsbristen för unga och studenter och öka sysselsättningen inom en viktig bransch som av allt att döma går på knäna.

”Hatten av för CSN”

”Tack, Olof Palme!” Utropet får väl betraktas som uppseendeväckande,  åtminstone när det formuleras på DN:s ledarsida. Mannen bakom det är Henrik Berggren, som bjuder på en intressant historielektion när han berättar om en svunnen tid då enigheten var blocköverskridande om att en statligt finansierad studielön var det bästa sättet att locka svenskarna till universiteten.

De borgerliga tyckte att det var en bra idé eftersom det gynnade deras väljare. Äntligen skulle välfärdsstatens pengaflöde inte bara handla om att ta från de rika och ge till de fattiga. Nu skulle i stället arbetarna vara med och betala medelklassens utbildning.

Men socialdemokrater och kommunister var också för statlig finansiering. Dels avskräckte lånen unga män och kvinnor från arbetarklassen att gå vidare till högre utbildning, dels skulle akademikernas lönekrav kunna hållas nere om de häftade i moralisk skuld till staten för sin utbildning.

Till sist föll det på en ung Olof Palme att ändå driva igenom modellen med mer eller mindre generösa statliga lån, under hårt motstånd från Saco och SFS som båda hade haft sin hett eftertraktade studielön inom politiskt räckhåll.

Man kan lugnt säga att debatten har ändrat karaktär under decenniernas gång. I tider när diskussionen allt oftare handlar om studieavgifter, eller studenters möjligheter till extrajobb, känns det relativt lätt att instämma i Henrik Berggrens avslutande lovsång till själva fundamentet för svensk utbildningspolitik:

Till skillnad från i USA, Tyskland och många andra länder kan alla svenska ungdomar, oavsett föräldrarnas ekonomi, själva bestämma om och vad de vill studera. Det finns många problem i dagens svenska högskola. Men studielånen är inte ett av dem. Hatten av för CSN.

Word.

Klokt och oklokt från liberaler

Liberala studenters Pär Gustafsson välkomnar som väntat beskedet om att fribeloppet för studenter höjs till 130 000 kronor per år. Han ställer sig också frågan om varför det över huvudtaget behövs ett tak och för dessutom fram förslaget om ett individualiserat studiemedelssystem.

Liberala studenter menar att det behövs och krävs en grundläggande studiemedelsnivå för att garantera alla möjligheten att studera vidare.

Studenters varierande ekonomiska omständigheter innebär bland annat att CSN:s rigida struktur inte ger alla en god grundläggande ekonomi.

Därför vill vi se en individualisering av studiemedelssystemet, med olika möjligheter till tilläggslån för de studenter som upplever att de behöver större ekonomiska ramar.

Mindre klokt är naturligtvis förslaget om att konkurrensutsätta CSN, en mildare variant av moderaternas motion från i höstas. I den frågan avskräcker erfarenheterna från Finland. Ett finanseringssystem som bygger på lån från privata banker har visat sig mindre fördelaktigt för studenter från studieovana och ekonomiskt utsatta hem. Motionärerna målar dessutom upp en bild av CSN som troligen härrör från deras egen studietid och har därmed missat de förbättringar som myndigheten har genomfört. CSN har ett relativt gott rykte bland dagens studenter.

”Ett riktigt skitår”

Så lyder arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins omdöme om det kommande året 2009. För detta får han skit av DN:s numera fristående kolumnist Niklas Ekdal på dagens ledarsida. Littorin skyller den svåra ekonomiska situationen uteslutande på yttre krafter, skriver han, och ger sken av att regeringen inte kan göra något.

Det är helt enkelt inte sant. Politiken har avgörande betydelse genom allt ifrån skatter och regler i arbetslivet till utbildning, offentliga investeringar och regionalpolitik. Även om det vore ett skitår i världskonjunkturen måste en svensk regering signalera att den gör allt som står i dess makt på hemmaplan, och inom EU-kretsen.

/…/ Littorins skitsnack avslöjar att han hade en politik för högkonjunktur, och nu inte vet riktigt vad han ska göra.

Kritiken är intressant inte bara för att den kommer från borgerligt håll, utan också för att den fläckar av sig på finansminister Anders Borg ”som snart inbillat oss alla att balans i de offentliga finanserna är meningen med livet”. Den upprepar alltså ett tema som varit genomgående i de senaste veckornas ekonomisk-politiska diskussioner, där flera framstående nationalekonomer har efterlyst mer omfattande finanspolitiska åtgärder från regeringens sida. Professor Assar Lindbeck skriver på dagens DN Debatt att det tidigare så heliga statliga utgiftstaket inte får betraktas som ett självändamål – i själva verket är det tvärtom klokt att tänja på ramarna under de exceptionella omständigheter som för tillfället råder. Precis som kollegan Lars Calmfors i Ekots lördagsintervju för ett par veckor sedan, förespråkar han höjda bidrag till relativt fattiga hushåll – studenter, pensionärer, småbarnsföräldrar.

Detta är något som både Anders Borg och Lars Leijonborg bör ta till sig: ett höjt studiemedel skulle inte bara höja levnadsstandarden för en länge eftersatt befolkningsgrupp, utan också medverka till att sätta fart på den svenska ekonomin.