Almedalen and beyond

Jag har knappt hunnit landa efter två hektiska veckor, men tänkte ändå bjuda på ett litet sammandrag av vad som har fyllt min tillvaro den senaste tiden.

1. Almedalen, naturligtvis. SSCO har varit där som gäster och observatörer i några år, men bjöd nu för första gången på ett eget arrangemang i samarbete med TCO. It´s the Education, Stupid! var temat för såväl kampanjandet på Donners plats som måndagmorgonens välbesökta seminarium där bland annat Tobias Krantz gjorde ett av sina första framträdanden efter tillträdet som högskoleminister. Med sig i panelen hade han Mikael Damberg (s), Kerstin Norén, rektor för Karlstad universitet, och Henrik Steinbrecher från PricewaterhouseCoopers. Alltsammans utmärkt modererat av Sofia Karlsson.

2. Tillträdet som SSCO:s ordförande. Skedde i teorin den 1 juli, men i praktiken redan i samband med att SSCO åkte ner till Almedalen. Det har varit mycket nyttigt att få inleda ordförandeskapet i ett så stimulerande sammanhang som det Politikerveckan i Visby utgör.

3. Nätverksträffen i Göteborg tillsammans med Lunds Universitets Studentkårer (LUS) och Göteborgs Förenade Studentkårer (GFS), dvs SSCO:s regionala motsvarigheter i syd och väst. Utan att avslöja för mycket kan jag med lätthet konstatera att det ser mycket lovande ut inför det kommande året, och att jag är glad och stolt över att få samverka med så kompetenta och engagerade personer.

4. Media har redan insett att bostadsbristen för studenter ser ut att bli värre än på mycket länge, vilket inte vill säga lite. SSCO, LUS, GFS och SFS har under den senaste veckan figurerat i ett stort antal medier: DN, P3 Nyheter, Ekot, GP, TV4, etc.

Avslutningsvis ett litet bildkollage, och jag tackar på förhand Johan Norén och Klas-Herman för att jag på ett okynnigt vis snyltar på deras fotokonst.

Panelen på SSCO:s och TCO:s seminarium

Högskoleminister Krantz och en sval SSCO-ordförande

På Alliansens mingel med Juseks studerandesektions ordförande Lisa Gemmel

På oppositionens mingel med SFS ordförande Klas-Herman Lundgren

På Donners plats med budskapet It´s the Education, Stupid!

I Göteborg med GFS och LUS

Debutant

Jag har under de senaste dagarna haft nöjet att sitta med i några sammanhang som är nya för mig. Dels på Stockholms Akademiska Forums styrelsemöte i morse (som blivande styrelseledamot), dels på SSSB:s presidiemöte igår kväll (i egenskap av tillträdande vice ordförande).

Jag kan konstatera att begreppet kunskapsregion används flitigt i båda dessa miljöer, och att det är ytterst välkommet att flera aktörer är eniga om att utbildning och kompetensutveckling utgör nyckelfaktorer för i vilken utsträckning Stockholmsregionen kommer att vara framgångsrik och konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv. Men också att det finns uppenbara problem att hantera.

Bostadsbristen är naturligtvis ett av dessa, och till det problemet lär jag få anledning att återkomma under året som följer. Förhoppningsvis kan SSCO bidra på flera sätt i arbetet med att förbättra boendesituationen för studenter och ungdomar.

Övergången mellan studier och arbetsmarknad är ett annat, och där är StAF:s satsning på Kunskapslotsen mycket välkommen. Även där tror jag att vi kan bidra med fler exempel under kommande år.

Regeringens utbildningspolitik är naturligtvis ett tredje och övergripande problem som på sikt berör hela välfärdssamhället. Lars Leijonborg har på punkt efter punkt misslyckats med att leverera några utbildningssatsningar värda namnet och i stället ägnat sig åt ideologiska övningar på ett sätt som gjort högskolevärlden orolig men dogmatikerna nöjda. Den svenska utbildningssektorn har på det hela taget haft en mycket svag representant i Lars Leijonborg, och kanske är det också därför som så gott som samtliga inom den världen andas en viss förväntan varje gång det går rykten om högskoleministerns snara avgång. För visst kan Folkpartiet prestera bättre än så här?

No more Gaudeamus?

Nätupplagan av Journalisten tar idag upp ännu en aspekt av kårobligatoriets avskaffande när man, med benäget bistånd av undertecknad, förklarar att studentkårernas försämrade ekonomi utgör ett hot mot tidningar som Ergo, Lundagård och Gaudeamus.

Med risk för att låta tjatig så föreslår jag att regeringen tänker ett varv till kring den statliga ersättningen till kårerna. Ovanstående tidningar har fostrat många framstående publicister (se exempelvis Lundagårds smått imponerande redaktörslängd). Vore trist att se dem gå i graven.

Edit: Även DN (ej på nätet) och TT hakar på.

Åt fel håll

Dagens Nyheter uppger att den politiska majoriteten i studiesociala kommittén nu är inställd på att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år. Jag tänker inte upprepa den kritik som SSCO formulerar här, men vill ändå säga några ord om en mycket oroväckande politisk trend.

Högskoleminister Lars Leijonborg – som jag vid Gud hoppas kväver detta förslag i sin linda – är en flitig talare i alla sammanhang där han får möjligheten att formulera ordet ”kunskapspolitik” inför sina åhörare. Samtidigt sitter han vid det utbildningspolitiska rodret för en nation som i allt väsentligt tycks styra bort från allt som liknar kunskapspolitiska satsningar. Det är en märklig position. Som stolt ordförande för Globaliseringsrådet har han (förhoppningsvis) tagit del av den serie rapporter som rådet har lämnat ifrån sig och som genomgående understryker behovet av utbildning. Om Globaliseringsrådets arbete skulle resultera i en enda central tes så skulle det vara följande: Sverige tjänar pengar på att utbilda sina medborgare.

Trots det okomplicerade budskapet – för jag utgår från att Globaliseringsrådet är tillsatt för att faktiskt ge råd – så har utvecklingen i det svenska samhället gått åt motsatt håll. De senaste två dagarnas nyheter – ett underfinansierat studentinflytande, ett försämrat studiemedelssystem, en likaledes underfinansierad grundutbildning – illustrerar tyvärr väldigt tydligt hur illa det är ställt med de kunskapspolitiska ambitionerna i Sverige i praktiken.

Egentligen vill jag inte vara den som alltid klagar. Men det skulle vara trevligt med en god nyhet snart. Lars?

Minskade resurser till studentinflytande

Lars Leijonborg presenterade idag regeringens proposition om att kårobligatoriet ska avvecklas. Inget spektakulärt i det – många organisationer och personer som arbetar med utbildningspolitik har varit tydliga med att de accepterar ett avskaffande så länge det sker under rimliga former. Det vill säga, så länge regeringen lämnar ekonomiska garantier för att den kvalitetsfaktor som har varit unik för svensk utbildning – studenternas möjlighet till inflytande och utbildningsbevakning – finns kvar.

Detta är dock inte innebörden av den proposition som högskoleministern lade fram idag. Regeringen har uppenbarligen valt att ignorera sin egen utredares beräkning om vilken ersättningsnivå som är nödvändig för att bevara studentinflytandet i dagens omfattning, och skär således ner det statliga bidraget från 310 (i utredningsförslaget) till cirka 100 kronor per helårsstudent. Två tredjedelar av resurserna har alltså försvunnit jämfört med den summa som Erland Ringborg betraktade som en miniminivå.

Anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att Riksrevisionen senast i höstas konstaterade att kvaliteten på den högre utbildningen korrelerar mer eller mindre direkt med studenternas möjligheter till inflytande.

Ibland kan jag inte låta bli att undra: Tar forskningsminister Leijonborg över huvudtaget del av den forskning som rör hans eget ansvarsområde?

Fler bloggare: Kristina Persdotter, Louise Callenberg, Eva Westerberg, Alliansfritt Sverige (som anar något lurt med Leijonborgs tajming).

Andra: TCO,  Saco, SFS, SSCO, LUS, Uppsala studentkår är alla oroade, medan de mer fundamentalistiskt lagda krafterna i Luf och Fria Moderata Studentförbundet är entusiastiska.

Media: SvD, DN, SR.

Se presskonferensen på regeringens hemsida.

Avgjort?

Sisådär vid halvfem-snåret tisdagen den 24 februari 2009. Den moderate riksdagsledamoten Tomas Tobé twittrar till: ”Leijonborg föredrar om att kårobligatoriet ska avskaffas. Riksdagsgruppen jublar och säger hej då till tvång.”

Plakatpolitik eller pragmatism?

Folkpartiets Cecilia Wikström går ett steg längre i sin kritik av Lars Leijonborg och avfärdar det kommande lagförslaget om kårobligatoriets avskaffande som ”plakatpolitik”. Nyhetskanalen låter också Klas-Herman uttala sig i ett inslag om följderna av en dålig proposition från regeringens sida.

Kårobligatoriet pt. 5

Dagens debattskörd: De rödgröna studentförbunden svänger (i vissa fall) och företräder nu en enig linje emot ett avskaffande i dagens läge:

Våra respektive organisationer står självklart bakom principen att människor själva­ ska få välja vilka organisationer och föreningar man är medlem i. Kårobligatoriet bryter dessvärre på sätt och vis mot denna princip.
Däremot är de alternativ till dagens kårobligatorium som lagts fram av den borgerliga regeringen så undermåliga att obligatoriet i dagsläget inte kan avskaffas.

Och i NWT är rektorn för Karlstads universitet samt Karlstad Studentkårs ordförande oroliga för följderna av bristande finansiering från regeringens sida.

Fler: Callenberg, Westerberg, Ingenjörsbloggen, Uppsala studentkår, SFS.

Dessutom TCO:s Kristina Persdotter, som också hänvisar till Riksrevisionens utlåtande om studentinflytandet som en kvalitetsfaktor inom den högre utbildningen (s. 31).

Fortsatt ovisst om kårobligatoriet

Folkpartiets Cecilia Wikström flaggar för att borgerliga riksdagsledamöter kan komma att fälla ett dåligt förslag i kårobligatoriefrågan. Och SFS vidhåller kravet på 125 miljoner per år för att upprätthålla studentinflytandet.

I Studentliv.

Leijonborg vs. universiteten

Upsala Nya Tidning har under den senaste tiden upplåtit sin debattsida åt en intressant holmgång mellan å ena sidan högskoleminister Lars Leijonborg och å andra sidan rektorer och studentkårer vid Lunds och Uppsala universitet.

Låt obligatoriefrågan vänta tills autonomiutredningen är klar, kräver de sistnämnda och hänvisar till avskräckande exempel från Finland och Australien. De oroas över att ett avskaffat kårobligatorium i dagsläget skulle innebära ett kraftigt försvagat studentinflytande. Professor Tom Lundin håller med.

Det ordnar sig säkert, replikerar Lars Leijonborg, och menar att risken för ett ogenomtänkt beslut är obefintlig. ”Obligatoriet infördes på 1600-talet och blev mycket snart kritiserat. Drygt 300 år känns trots allt inte som en orimligt kort beredningstid.”

Högskoleministern blandar ihop kårer och nationer, påpekar slutligen(?) Klas-Herman från US och Petter från LUS i dagens UNT. De menar också att universitet, kommuner, kårer och utredare är eniga på en mängd punkter som Leijonborg avfärdar alltför lättvindigt: tidpunkten för avskaffandet är olycklig, autonomiutredningen bör inväntas, det föreslagna statliga bidraget på 310 kronor per helårsstudent är ett absolut minimum om studentinflytandet ska kunna bevaras på en godtagbar nivå.

Min egen åsikt? Jag anser att kårobligatoriet innehåller en viss principiell problematik, eftersom det i någon mening innebär en kränkning av den negativa föreningsfriheten. Jag anser också att funktionalitet är principen som bör omhuldas mer än alla andra. Om regeringen presenterar en lösning som innebär att förutsättningarna för studentinflytande försämras, så kommer jag att uttala mig emot den. I övrigt är jag öppen för förslag.

Fortsättning följer, misstänker jag.