Bostäder och betyg

Den gångna veckan har bjudit på en hel del nyheter. I onsdags gick högskoleminister Tobias Krantz (fp) ut och försvarade något märkligt den nyordning som gör att gymnasiebetyg som är äldre än tio år i praktiken kommer att nedvärderas jämfört med nyare betyg. Således blir det svårare för något äldre personer att komma in på högskolan. Krantz kommenterade i DN att det vore ”absurt” om betyg gick att jämföra över tid, vilket vi på SSCO brännmärkte som en orimlig inställning som går emot tanken om livslångt lärande. Fortsättning följer sannolikt.

Så kom då beskedet om 10 000 nya högskoleplatser under nästa år, varav 2 400 till lärosäten i Stockholms län. SSCO välkomnade nyheten, men kommenterade i TV4, DN och SvD med frågan: Var ska dessa studenter egentligen bo? Är militärtält verkligen en långsiktigt hållbar lösning för en nation med kunskapspolitiska ambitioner? Är Mats Odells idéer om andrahandsuthyrning tillräckliga för att komma till rätta med den kris som nu har drabbat samtliga av Sveriges större utbildningsorter?

SFS synnerligen vältajmade rikstäckande bostadsrapport gjorde att nyheten smög sig upp på såväl DN:s förstasida som in i Rapports kvällssändningar, och betyget på samtliga inblandade organisationers mediala arbete blir således det något ålderdomliga VG+.

Nu: helg.

SSCO i TV4:s Nyhetsmorgon

Samma morgon som DN gick ut med nyheten om en gemensam bostadskö för studenter, ställde Stockholms stads bostadsborgarråd Joakim Larsson (m) glädjande nog upp på en kort debatt om bostadsbristen i TV4:s Nyhetsmorgon. Tyvärr som en följd av att den ansvarige ministern, Mats Odell, tackat nej till samma förfrågan – det hade onekligen varit värdefullt att på riktigt få en kommentar till de politiska åtgärder som SSCO med flera efterlyser på en nationell nivå. Men hur som helst var det nyttigt att få skifta några ord i offentlighetens ljus med en representant för en av de kommuner som drabbats hårdast av bostadsbristen, och tillika en företrädare för Alliansens bostadspolitiska agenda.

Naturligtvis försvarade Larsson mer eller mindre slentrianmässigt Mats Odells åtgärd att höja byggmomsen på studentbostäder och mindre hyresrätter (vilket börjar kännas tröttsamt), men talade också länge och noga om den gemensamma bostadskö som nämns ovan. Initiativet är självfallet mycket lovvärt, och det känns roligt att de diskussioner som vi inledde för mindre än ett år sedan redan har konkretiserats på detta sätt. Samtidigt förtjänar det att understrykas gång på gång att en aldrig så effektiv förmedling förlorar sin mening när det inte finns några lägenheter att förmedla. På den punkten är alla troligen överens: en långsiktig lösning på storstadsregionernas bostadsproblem förutsätter en ökad nybyggnation. I ljuset av detta ter sig regeringens ovilja att överhuvudtaget diskutera frågan mycket märklig. Självklart kommer vi att fortsätta ligga på i ärendet ända tills minister Odell behagar avge ett svar.

Kolla för all del in debatten på TV4:s hemsida.

Bostadskris för studenter

Dagens DN slår välkommet upp bostadskrisen för studenter på en helsida i pappersupplagan. För undertecknad har den nedslående statistiken över byggande och bostadsbrist blivit något av ett mantra under den senaste månaden: Drygt 80 000 studenter i länet, en siffra som för övrigt växer. 12 000 studentbostäder, en siffra som tyvärr inte växer efter regeringens ideologiskt motiverade beslut att avskaffa investeringsstimulansen för snart tre år sedan. 45 ooo personer i kö, kötider på över ett år. En fastighetsskatt som beskattar ett korridorsrum på Lappis med samma summa som en tiorummare på Strandvägen. Lärosäten som varnar för att de är på väg att hamna i en situation där de inte längre tar inte studenter efter kompetens eller lämplighet, utan på grundval av vilka som har möjlighet att skaffa sig en bostad.

Var det detta som var tanken med det svenska utbildningssystemet? Nej, sannolikt inte. Troligen är alla partier åtminstone utåt sett överens om att tillgången till högre utbildning ska vara oberoende av människors ekonomiska och sociala bakgrund. Alldeles oavsett de orättvisor som reflekteras i människors svårigheter på bostadsmarknaden så är de flesta sannolikt också överens om att såväl Stockholm som Sverige förlorar värdefull kompetens när studenter tvingas tacka nej till sina studieplatser och när lärosätena blir tvungna att söka sig neråt bland reserverna tills de har hittat en person som har tillräckligt ordnade bostadsförhållanden för att kunna tacka ja till sitt erbjudande.

För det råder inget tvivel om att Stockholm behöver sina studenter. I den regionala utvecklingsplanen förutspår man en brist på upp till 73 000 högutbildade inom de närmaste två decennierna. Den globala konkurrensen om kvalificerad arbetskraft ökar ständigt – Sveriges huvudstad tävlar inte längre med små och halvstora städer runtom i landet, utan med sina internationella motsvarigheter. Det är mycket positivt att såväl DN, precis som tidigare, har valt att inkludera denna aspekt i resonemanget.

Den här frågan är nämligen större än att den endast berör enskilda individer eller intressegrupper. Den är avgörande för huvudstadens framtida tillväxt och utveckling och för dess möjligheter att i slutändan stå som globaliseringens vinnare. Om våra politiker menar allvar med ambitionen att utveckla Stockholm till Europas främsta kunskapsregion, så är det inte helt orimligt se över i vilken utsträckning medborgarna i praktiken har tillgång till den högre utbildningen. Vi hjälper gärna till i det arbetet.

DN1, DN2.

Riktiga stockholmare är högutbildade

… eller? Nja, faktiskt inte i tillräckligt stor utsträckning.

Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm skrev härom dagen intressant om vad som karaktäriserar ”riktiga stockholmare”. De är inflyttade, har sökt sig till studier, arbete, kulturliv eller mångfald. De ökar stadigt i antal: år 2030 beräknas Stockholms stad inhysa runt en miljon invånare. Under samma period växer länets befolkning med ungefär ett Göteborg.

Allt detta är självklart positivt. Men Lotta Edholm är liksom undertecknad engagerad i högskolefrågor – vi sitter båda i styrelsen för det organ, Stockholms Akademiska Forum, som har till uppgift att utveckla och marknadsföra Stockholm som akademisk region – och därför medveten om den statistik som visar att Sveriges huvudstad står inför en betydande brist på högutbildade. Vi delar också åsikten om att Stockholm aldrig blir färdigt, att växtvärken i grund och botten är sund och att byggandet aldrig får avstanna. Jag gissar mig till att följande utgångspunkt förenar oss: Stockholm kommer i slutändan att stå som globaliseringens vinnare – men bara under förutsättningen att vi ger våra medborgare goda möjligheter att utbilda sig, att möta strukturomvandlingen med en känsla av kontroll och att utveckla sin kompetens på ett sätt som gör dem attraktiva i den internationella konkurrensen om framtidens jobb.

Ändå efterlyser jag från samtliga partier mer handling än retorik. Att rektorn för Stockholms universitet, Kåre Bremer, för några dagar sedan gick ut och förklarade att bostadsbristen för studenter och unga i förlängningen drabbar lärosätenas möjligheter att rekrytera de bästa studenterna borde utgöra en kraftfull signal till beslutsfattare på alla nivåer. Ännu en röst sluter sig till den skara som anser att bostads- och stadsbyggnadsfrågor på ett medvetet sätt måste integreras i en sammanhållen kunskapspolitik. Och Stadshuset har ju egentligen öppet mål: Albano och Norra stationsområdet är som skräddarsydda för all verksamhet som rör den högre utbildningen, inklusive studentbostäder. Den politiker som uppriktigt vill se att dessa områden utvecklas till urbana, dynamiska, kunskapsintensiva, innovationstäta dygnetrunt-stadsdelar bör hålla detta i åtanke. Vi står inför ett gyllene tillfälle att iscensätta det Stockholm som de flesta säger sig vilja ha, åtminstone i visionsdokumenten.

Och, för att riktigt inpränta i minnet hos de tveksamma: Globaliseringen står på stockholmarnas sida. Någon annan hållning är omöjlig att inta.

Det börjar bli tjatigt

Bostadskaos hotar nyblivna studenter.

Debutant

Jag har under de senaste dagarna haft nöjet att sitta med i några sammanhang som är nya för mig. Dels på Stockholms Akademiska Forums styrelsemöte i morse (som blivande styrelseledamot), dels på SSSB:s presidiemöte igår kväll (i egenskap av tillträdande vice ordförande).

Jag kan konstatera att begreppet kunskapsregion används flitigt i båda dessa miljöer, och att det är ytterst välkommet att flera aktörer är eniga om att utbildning och kompetensutveckling utgör nyckelfaktorer för i vilken utsträckning Stockholmsregionen kommer att vara framgångsrik och konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv. Men också att det finns uppenbara problem att hantera.

Bostadsbristen är naturligtvis ett av dessa, och till det problemet lär jag få anledning att återkomma under året som följer. Förhoppningsvis kan SSCO bidra på flera sätt i arbetet med att förbättra boendesituationen för studenter och ungdomar.

Övergången mellan studier och arbetsmarknad är ett annat, och där är StAF:s satsning på Kunskapslotsen mycket välkommen. Även där tror jag att vi kan bidra med fler exempel under kommande år.

Regeringens utbildningspolitik är naturligtvis ett tredje och övergripande problem som på sikt berör hela välfärdssamhället. Lars Leijonborg har på punkt efter punkt misslyckats med att leverera några utbildningssatsningar värda namnet och i stället ägnat sig åt ideologiska övningar på ett sätt som gjort högskolevärlden orolig men dogmatikerna nöjda. Den svenska utbildningssektorn har på det hela taget haft en mycket svag representant i Lars Leijonborg, och kanske är det också därför som så gott som samtliga inom den världen andas en viss förväntan varje gång det går rykten om högskoleministerns snara avgång. För visst kan Folkpartiet prestera bättre än så här?

Succé i Stadshuset

Ovan: Bostadsborgarrådet Joakim Larsson, som för övrigt numera får sin post adresserad till  SSCO, inledningstalar på det seminarium som SSCO arrangerade i Stadshuset tillsammans med Stockholms stad. (Foto: BF Studios.)

Program, presentationer och bilder på SSCO:s hemsida.

3 åtgärder mot lågkonjunkturen

SvD:s Göran Eriksson påminner om det faktum att Sverige sedan 1950 har upplevt fem år med negativ ekonomisk tillväxt och att samtliga dessa har administrerats av borgerliga regeringar (1977, 1981, 1991, 1992 och 1993). Innevarande år ser ut att bli det sjätte som följer samma mönster. Tveklöst hanterar olika människor denna kunskap på olika sätt beroende på vilka partipolitiska sympatier de hyser. Det som oppositionen kommer att framställa som en glasklar lagbundenhet, lär majoriteten avfärda som en olycklig tillfällighet. I vilket fall har Göran Eriksson en tydlig poäng när han konstaterar att de borgerliga partierna har historiska erfarenheter av ekonomisk katastrofhantering som regeringen bör dra nytta av i största möjliga mån.

Även om jag hyser stor respekt för dessa erfarenheter – upplevelserna under 90-talskrisen gav även mig en känsla för hur man inte bör styra ett land – så vill jag bidra med en egen åtgärdslista. Ett krishanteringens Topp 3, om man så vill.

• Följ professorerna Lars Calmfors och Assar Lindbecks råd och höj bidragen till fattiga hushåll. Studenter, pensionärer och låginkomsttagande småbarnsföräldrar kommer inte att stoppa pengarna i madrassen, utan konsumera för varje extra krona och på så sätt bidra till att hålla uppe efterfrågan i ekonomin.
• Utnyttja det ökade intresset för högre studier. Flera högskolor upplever en anstormning av studenter som inte kommer att avta på några år. Anmälningarna till högskoleprovet ökar rekordartat. Trots att vissa politiker på ett mindre insiktsfullt sätt beskriver denna trend som en bekymrande omständighet – med inställningen att utbildning närmast är att betrakta som en AMS-åtgärd – så är den i själva verket lösningen på det verkliga problemet, nämligen den förestående bristen på högutbildade (i Stockholm med upp till 70 000 akademiker fram till 2030). Regeringen bör alltså satsa på en strategisk utökning av antalet studieplatser med målet att Sverige står rustat med en ny generation högutbildad arbetskraft när konjunkturen vänder.
• Dra nytta av byggbranschens nyvaknade intresse för att bygga mindre och energisnåla hyresrätter. Stimulera nybyggnationen genom att sänka byggmomsen för små hyresrätter och slopa fastighetsskatten för studentbostäder. Bostadsminister Mats Odell har här ett gyllene tillfälle att både råda bot på bostadsbristen för unga och studenter och öka sysselsättningen inom en viktig bransch som av allt att döma går på knäna.

”Stockholms framtida utbildningsnav”

En universitetsstad med plats för tusentals studenter plus några hundra studentbostäder ska växa upp i Albano, skriver Dagens Nyheter (ej på nätet). Tanken är alltså att det sterila området mellan KTH och Stockholms universitet äntligen utnyttjas till det som kommer att bli ”Stockholms utbildningsnav”.

Tanken är naturligtvis helt riktig, och prioriteringen utmärkt. Förhoppningsvis ser Stockholms stad och Solna till att också utnyttja närheten till Karolinska Institutet: Det som gäller för utvecklingen av Albano gäller också för nybyggnationen på Norra Stationsområdet. Omvandlingen av hela norra innerstan – från Frescati via Roslagstull till Norra station – till en sammanhängande lärdomsstad har god potential att väcka internationell uppmärksamhet, och ligger dessutom i linje med den kunskapspolitiska agenda som de flesta politiker numera säger sig stå bakom.

”En ödesfråga är framtidens arbetskraft”

Dagens DN bjuder på en insiktsfull artikel om RUFS 2010 och de utmaningar som Stockholm står inför. Länet växer befolkningsmässigt med ett ungefärligt Göteborg fram till 2030, och de centrala frågorna identifieras som ”bättre utbildning, effektivare transporter och hög takt i bostadsbyggandet”.

DN konstaterar att de flesta remissinstanser förordar alternativen ”Tät” och ”Storstad”, vilket anger riktningen mot en stadsstruktur i Mellansverige med några få men tätt sammanknutna storstadsområden. Det gläder mig: detta alternativ är grönt, coolt, urbant, dynamiskt och kunskapsvänligt.

En ödesfråga är framtidens arbetskraft. Det behövs nästan dubbelt så många högutbildade år 2030 som i dag. Massiva satsningar på mer och bättre högskoleutbildning och yrkesutbildning är troligen lika viktigt som nya vägar och spår.

I sanning. SSCO har redan uppmärksammat frågan i samarbete med Tria och jobbar naturligtvis vidare på det spåret.