Bostadskris för studenter

Dagens DN slår välkommet upp bostadskrisen för studenter på en helsida i pappersupplagan. För undertecknad har den nedslående statistiken över byggande och bostadsbrist blivit något av ett mantra under den senaste månaden: Drygt 80 000 studenter i länet, en siffra som för övrigt växer. 12 000 studentbostäder, en siffra som tyvärr inte växer efter regeringens ideologiskt motiverade beslut att avskaffa investeringsstimulansen för snart tre år sedan. 45 ooo personer i kö, kötider på över ett år. En fastighetsskatt som beskattar ett korridorsrum på Lappis med samma summa som en tiorummare på Strandvägen. Lärosäten som varnar för att de är på väg att hamna i en situation där de inte längre tar inte studenter efter kompetens eller lämplighet, utan på grundval av vilka som har möjlighet att skaffa sig en bostad.

Var det detta som var tanken med det svenska utbildningssystemet? Nej, sannolikt inte. Troligen är alla partier åtminstone utåt sett överens om att tillgången till högre utbildning ska vara oberoende av människors ekonomiska och sociala bakgrund. Alldeles oavsett de orättvisor som reflekteras i människors svårigheter på bostadsmarknaden så är de flesta sannolikt också överens om att såväl Stockholm som Sverige förlorar värdefull kompetens när studenter tvingas tacka nej till sina studieplatser och när lärosätena blir tvungna att söka sig neråt bland reserverna tills de har hittat en person som har tillräckligt ordnade bostadsförhållanden för att kunna tacka ja till sitt erbjudande.

För det råder inget tvivel om att Stockholm behöver sina studenter. I den regionala utvecklingsplanen förutspår man en brist på upp till 73 000 högutbildade inom de närmaste två decennierna. Den globala konkurrensen om kvalificerad arbetskraft ökar ständigt – Sveriges huvudstad tävlar inte längre med små och halvstora städer runtom i landet, utan med sina internationella motsvarigheter. Det är mycket positivt att såväl DN, precis som tidigare, har valt att inkludera denna aspekt i resonemanget.

Den här frågan är nämligen större än att den endast berör enskilda individer eller intressegrupper. Den är avgörande för huvudstadens framtida tillväxt och utveckling och för dess möjligheter att i slutändan stå som globaliseringens vinnare. Om våra politiker menar allvar med ambitionen att utveckla Stockholm till Europas främsta kunskapsregion, så är det inte helt orimligt se över i vilken utsträckning medborgarna i praktiken har tillgång till den högre utbildningen. Vi hjälper gärna till i det arbetet.

DN1, DN2.

”En myt att svenskar är välutbildade”

… skriver TCO:s Kristina Persdotter på debattsajten Newsmill, och tar upp det faktum att Sverige numera har dalat till en tolfteplats på OECD:s lista över länder med högst andel högskoleutbildade mellan 25 och 34 år. Hon efterlyser en mer strategisk politik för den högre utbildningen, och påpekar att det ekonomiska läget borde föranleda mer långtgående utbildningspolitiska satsningar från regeringens sida.

Den djupa lågkonjunkturen är rätt tid att satsa på att Sverige ska ha en välutbildad arbetskraft, i världsklass. Nu är rätt tid att uppmuntra och ge förutsättningarna till en större andel unga att plugga vidare, rätt tid att uppmuntra de som arbetat ett tag att fylla på sin kunskap.

Det påpekas alldeles för sällan, men de beräkningar som visar att exempelvis Stockholmsregionen står inför en brist på högutbildade är relativt okontroversiella. Samtliga partier är medvetna om (eller borde vara det) vad landstingets utredare konstaterar i RUFS 2010. Därför är det mycket märkligt att antalet högskoleplatser är en fråga som jämt och ständigt partipolitiseras. För vem har egentligen något emot ambitionen om en välutbildad befolkning som står rustad inför konjunktursvängningar såväl som globalisering och strukturomvandling?

Sannolikt ingen, vid sidan av dem som av partipolitisk lojalitet eller genom snävt ideologiska resonemang spär på myten om det så kallade problemet med överutbildning.

3 åtgärder mot lågkonjunkturen

SvD:s Göran Eriksson påminner om det faktum att Sverige sedan 1950 har upplevt fem år med negativ ekonomisk tillväxt och att samtliga dessa har administrerats av borgerliga regeringar (1977, 1981, 1991, 1992 och 1993). Innevarande år ser ut att bli det sjätte som följer samma mönster. Tveklöst hanterar olika människor denna kunskap på olika sätt beroende på vilka partipolitiska sympatier de hyser. Det som oppositionen kommer att framställa som en glasklar lagbundenhet, lär majoriteten avfärda som en olycklig tillfällighet. I vilket fall har Göran Eriksson en tydlig poäng när han konstaterar att de borgerliga partierna har historiska erfarenheter av ekonomisk katastrofhantering som regeringen bör dra nytta av i största möjliga mån.

Även om jag hyser stor respekt för dessa erfarenheter – upplevelserna under 90-talskrisen gav även mig en känsla för hur man inte bör styra ett land – så vill jag bidra med en egen åtgärdslista. Ett krishanteringens Topp 3, om man så vill.

• Följ professorerna Lars Calmfors och Assar Lindbecks råd och höj bidragen till fattiga hushåll. Studenter, pensionärer och låginkomsttagande småbarnsföräldrar kommer inte att stoppa pengarna i madrassen, utan konsumera för varje extra krona och på så sätt bidra till att hålla uppe efterfrågan i ekonomin.
• Utnyttja det ökade intresset för högre studier. Flera högskolor upplever en anstormning av studenter som inte kommer att avta på några år. Anmälningarna till högskoleprovet ökar rekordartat. Trots att vissa politiker på ett mindre insiktsfullt sätt beskriver denna trend som en bekymrande omständighet – med inställningen att utbildning närmast är att betrakta som en AMS-åtgärd – så är den i själva verket lösningen på det verkliga problemet, nämligen den förestående bristen på högutbildade (i Stockholm med upp till 70 000 akademiker fram till 2030). Regeringen bör alltså satsa på en strategisk utökning av antalet studieplatser med målet att Sverige står rustat med en ny generation högutbildad arbetskraft när konjunkturen vänder.
• Dra nytta av byggbranschens nyvaknade intresse för att bygga mindre och energisnåla hyresrätter. Stimulera nybyggnationen genom att sänka byggmomsen för små hyresrätter och slopa fastighetsskatten för studentbostäder. Bostadsminister Mats Odell har här ett gyllene tillfälle att både råda bot på bostadsbristen för unga och studenter och öka sysselsättningen inom en viktig bransch som av allt att döma går på knäna.

”En ödesfråga är framtidens arbetskraft”

Dagens DN bjuder på en insiktsfull artikel om RUFS 2010 och de utmaningar som Stockholm står inför. Länet växer befolkningsmässigt med ett ungefärligt Göteborg fram till 2030, och de centrala frågorna identifieras som ”bättre utbildning, effektivare transporter och hög takt i bostadsbyggandet”.

DN konstaterar att de flesta remissinstanser förordar alternativen ”Tät” och ”Storstad”, vilket anger riktningen mot en stadsstruktur i Mellansverige med några få men tätt sammanknutna storstadsområden. Det gläder mig: detta alternativ är grönt, coolt, urbant, dynamiskt och kunskapsvänligt.

En ödesfråga är framtidens arbetskraft. Det behövs nästan dubbelt så många högutbildade år 2030 som i dag. Massiva satsningar på mer och bättre högskoleutbildning och yrkesutbildning är troligen lika viktigt som nya vägar och spår.

I sanning. SSCO har redan uppmärksammat frågan i samarbete med Tria och jobbar naturligtvis vidare på det spåret.