Krantz till Almedalen

Tobias Krantz

Mottog precis beskedet att den nya högskole- och forskningsministern Tobias Krantz kommer till det seminarium som SSCO och TCO anordnar i Almedalen. Mycket välkommet. Förhoppningsvis får vi till en positiv dialog som sporrar ministern till en bra insats i regeringen under det kommande året.

Hann för övrigt med att kommentera Lars Leijonborgs avgång (Rapport, P3, SvD) såväl som Krantz tillträde (SvD) under veckorna som gick. Känns som en lovande start på året.

Glöm nu för all del inte att gå med i Facebook-gruppen It’s the Education, Stupid! samt skriva under uppropet med samma namn.

Debutant

Jag har under de senaste dagarna haft nöjet att sitta med i några sammanhang som är nya för mig. Dels på Stockholms Akademiska Forums styrelsemöte i morse (som blivande styrelseledamot), dels på SSSB:s presidiemöte igår kväll (i egenskap av tillträdande vice ordförande).

Jag kan konstatera att begreppet kunskapsregion används flitigt i båda dessa miljöer, och att det är ytterst välkommet att flera aktörer är eniga om att utbildning och kompetensutveckling utgör nyckelfaktorer för i vilken utsträckning Stockholmsregionen kommer att vara framgångsrik och konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv. Men också att det finns uppenbara problem att hantera.

Bostadsbristen är naturligtvis ett av dessa, och till det problemet lär jag få anledning att återkomma under året som följer. Förhoppningsvis kan SSCO bidra på flera sätt i arbetet med att förbättra boendesituationen för studenter och ungdomar.

Övergången mellan studier och arbetsmarknad är ett annat, och där är StAF:s satsning på Kunskapslotsen mycket välkommen. Även där tror jag att vi kan bidra med fler exempel under kommande år.

Regeringens utbildningspolitik är naturligtvis ett tredje och övergripande problem som på sikt berör hela välfärdssamhället. Lars Leijonborg har på punkt efter punkt misslyckats med att leverera några utbildningssatsningar värda namnet och i stället ägnat sig åt ideologiska övningar på ett sätt som gjort högskolevärlden orolig men dogmatikerna nöjda. Den svenska utbildningssektorn har på det hela taget haft en mycket svag representant i Lars Leijonborg, och kanske är det också därför som så gott som samtliga inom den världen andas en viss förväntan varje gång det går rykten om högskoleministerns snara avgång. För visst kan Folkpartiet prestera bättre än så här?

Åt fel håll

Dagens Nyheter uppger att den politiska majoriteten i studiesociala kommittén nu är inställd på att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år. Jag tänker inte upprepa den kritik som SSCO formulerar här, men vill ändå säga några ord om en mycket oroväckande politisk trend.

Högskoleminister Lars Leijonborg – som jag vid Gud hoppas kväver detta förslag i sin linda – är en flitig talare i alla sammanhang där han får möjligheten att formulera ordet ”kunskapspolitik” inför sina åhörare. Samtidigt sitter han vid det utbildningspolitiska rodret för en nation som i allt väsentligt tycks styra bort från allt som liknar kunskapspolitiska satsningar. Det är en märklig position. Som stolt ordförande för Globaliseringsrådet har han (förhoppningsvis) tagit del av den serie rapporter som rådet har lämnat ifrån sig och som genomgående understryker behovet av utbildning. Om Globaliseringsrådets arbete skulle resultera i en enda central tes så skulle det vara följande: Sverige tjänar pengar på att utbilda sina medborgare.

Trots det okomplicerade budskapet – för jag utgår från att Globaliseringsrådet är tillsatt för att faktiskt ge råd – så har utvecklingen i det svenska samhället gått åt motsatt håll. De senaste två dagarnas nyheter – ett underfinansierat studentinflytande, ett försämrat studiemedelssystem, en likaledes underfinansierad grundutbildning – illustrerar tyvärr väldigt tydligt hur illa det är ställt med de kunskapspolitiska ambitionerna i Sverige i praktiken.

Egentligen vill jag inte vara den som alltid klagar. Men det skulle vara trevligt med en god nyhet snart. Lars?

Minskade resurser till studentinflytande

Lars Leijonborg presenterade idag regeringens proposition om att kårobligatoriet ska avvecklas. Inget spektakulärt i det – många organisationer och personer som arbetar med utbildningspolitik har varit tydliga med att de accepterar ett avskaffande så länge det sker under rimliga former. Det vill säga, så länge regeringen lämnar ekonomiska garantier för att den kvalitetsfaktor som har varit unik för svensk utbildning – studenternas möjlighet till inflytande och utbildningsbevakning – finns kvar.

Detta är dock inte innebörden av den proposition som högskoleministern lade fram idag. Regeringen har uppenbarligen valt att ignorera sin egen utredares beräkning om vilken ersättningsnivå som är nödvändig för att bevara studentinflytandet i dagens omfattning, och skär således ner det statliga bidraget från 310 (i utredningsförslaget) till cirka 100 kronor per helårsstudent. Två tredjedelar av resurserna har alltså försvunnit jämfört med den summa som Erland Ringborg betraktade som en miniminivå.

Anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att Riksrevisionen senast i höstas konstaterade att kvaliteten på den högre utbildningen korrelerar mer eller mindre direkt med studenternas möjligheter till inflytande.

Ibland kan jag inte låta bli att undra: Tar forskningsminister Leijonborg över huvudtaget del av den forskning som rör hans eget ansvarsområde?

Fler bloggare: Kristina Persdotter, Louise Callenberg, Eva Westerberg, Alliansfritt Sverige (som anar något lurt med Leijonborgs tajming).

Andra: TCO,  Saco, SFS, SSCO, LUS, Uppsala studentkår är alla oroade, medan de mer fundamentalistiskt lagda krafterna i Luf och Fria Moderata Studentförbundet är entusiastiska.

Media: SvD, DN, SR.

Se presskonferensen på regeringens hemsida.

Entusiasm för avgifter

Noterar att två professorer vid Mälardalens högskola har föregått regeringen och på alldeles egen hand avkrävt 420 000 kronor i studieavgifter från ett antal iranska studenter. Förvisso ett lagbrott – men man får anta att professorna ifråga kommer att följa den leijonborgska linjen med stor entusiasm även i framtiden.

Plakatpolitik eller pragmatism?

Folkpartiets Cecilia Wikström går ett steg längre i sin kritik av Lars Leijonborg och avfärdar det kommande lagförslaget om kårobligatoriets avskaffande som ”plakatpolitik”. Nyhetskanalen låter också Klas-Herman uttala sig i ett inslag om följderna av en dålig proposition från regeringens sida.

Leijonborg vs. universiteten

Upsala Nya Tidning har under den senaste tiden upplåtit sin debattsida åt en intressant holmgång mellan å ena sidan högskoleminister Lars Leijonborg och å andra sidan rektorer och studentkårer vid Lunds och Uppsala universitet.

Låt obligatoriefrågan vänta tills autonomiutredningen är klar, kräver de sistnämnda och hänvisar till avskräckande exempel från Finland och Australien. De oroas över att ett avskaffat kårobligatorium i dagsläget skulle innebära ett kraftigt försvagat studentinflytande. Professor Tom Lundin håller med.

Det ordnar sig säkert, replikerar Lars Leijonborg, och menar att risken för ett ogenomtänkt beslut är obefintlig. ”Obligatoriet infördes på 1600-talet och blev mycket snart kritiserat. Drygt 300 år känns trots allt inte som en orimligt kort beredningstid.”

Högskoleministern blandar ihop kårer och nationer, påpekar slutligen(?) Klas-Herman från US och Petter från LUS i dagens UNT. De menar också att universitet, kommuner, kårer och utredare är eniga på en mängd punkter som Leijonborg avfärdar alltför lättvindigt: tidpunkten för avskaffandet är olycklig, autonomiutredningen bör inväntas, det föreslagna statliga bidraget på 310 kronor per helårsstudent är ett absolut minimum om studentinflytandet ska kunna bevaras på en godtagbar nivå.

Min egen åsikt? Jag anser att kårobligatoriet innehåller en viss principiell problematik, eftersom det i någon mening innebär en kränkning av den negativa föreningsfriheten. Jag anser också att funktionalitet är principen som bör omhuldas mer än alla andra. Om regeringen presenterar en lösning som innebär att förutsättningarna för studentinflytande försämras, så kommer jag att uttala mig emot den. I övrigt är jag öppen för förslag.

Fortsättning följer, misstänker jag.

Högskoleminister sökes?

Inte mycket går Lars Leijonborgs väg just nu. Han har lagt en forskningsproposition som kritiseras av såväl ledarskribenter till höger och vänster som mer eller mindre oberoende akademiker. Samtidigt pågår en alltmer nervös debatt inför kårobligatoriets eventuella avskaffande, under vilken rektorer, professorer och kårrepresentanter oroas över att en förhastad proposition riskerar att avskaffa själva studentinflytandet som sådant. Ungliberaler applåderar entusiastiskt, men motsätter sig sedan tidigare den modell som regeringens utredare har föreslagit: en lösning där kårernas verksamhet fortsätter, men finansieras av staten. Eller, med ett mer ideologiskt ordval: ”en lösning där tvångsrepresentationen fortsätter, men på skattebetalarnas bekostnad”. Rätt eller fel – Lars Leijonborg kommer att ha svårt att tillfredsställa alla läger.

Till råga på allt har media för andra gången på bara några månader förutspått högskoleministerns snara avgång. Jag misstänker att de interna diskussionerna om vem som blir hans efterträdare redan pågår. Troligen söker man något helt nytt – en person som stämmer in på följande profil: äkta liberal, med äkta kompetens och äkta engagemang. Gärna med kännedom om högskolesektorn.

Fler: Klas-Herman Lundgren.

Höj studentpengen, Leijonborg!

Högskoleminister Lars Leijonborg presenterar ett ytterst märkligt resonemang på dagens DN Debatt, där han förespråkar kvalitetssatsningar inom högskolan i samma andetag som han beklagar sig över den miljard kronor som inte kommer att utnyttjas av de svenska lärosätena. Eventuellt behöver ministern titta igenom sin uppdragsbeskrivning, men det ligger alltså i hans egen makt att höja tilldelningen av resurser per student så att den efterlängtade miljarden verkligen kan användas. Detta har redan tidigare påpekats av bland andra universitetskanslern Anders Flodström.

”Argumentationen imponerar inte”, precis som en klok studentorganisation konstaterar.

Fler: SFS, TCO, Stina Hamberg.

Edit: Och så Eva Westerberg, som är mer imponerad än undertecknad.

”Ett riktigt skitår”

Så lyder arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins omdöme om det kommande året 2009. För detta får han skit av DN:s numera fristående kolumnist Niklas Ekdal på dagens ledarsida. Littorin skyller den svåra ekonomiska situationen uteslutande på yttre krafter, skriver han, och ger sken av att regeringen inte kan göra något.

Det är helt enkelt inte sant. Politiken har avgörande betydelse genom allt ifrån skatter och regler i arbetslivet till utbildning, offentliga investeringar och regionalpolitik. Även om det vore ett skitår i världskonjunkturen måste en svensk regering signalera att den gör allt som står i dess makt på hemmaplan, och inom EU-kretsen.

/…/ Littorins skitsnack avslöjar att han hade en politik för högkonjunktur, och nu inte vet riktigt vad han ska göra.

Kritiken är intressant inte bara för att den kommer från borgerligt håll, utan också för att den fläckar av sig på finansminister Anders Borg ”som snart inbillat oss alla att balans i de offentliga finanserna är meningen med livet”. Den upprepar alltså ett tema som varit genomgående i de senaste veckornas ekonomisk-politiska diskussioner, där flera framstående nationalekonomer har efterlyst mer omfattande finanspolitiska åtgärder från regeringens sida. Professor Assar Lindbeck skriver på dagens DN Debatt att det tidigare så heliga statliga utgiftstaket inte får betraktas som ett självändamål – i själva verket är det tvärtom klokt att tänja på ramarna under de exceptionella omständigheter som för tillfället råder. Precis som kollegan Lars Calmfors i Ekots lördagsintervju för ett par veckor sedan, förespråkar han höjda bidrag till relativt fattiga hushåll – studenter, pensionärer, småbarnsföräldrar.

Detta är något som både Anders Borg och Lars Leijonborg bör ta till sig: ett höjt studiemedel skulle inte bara höja levnadsstandarden för en länge eftersatt befolkningsgrupp, utan också medverka till att sätta fart på den svenska ekonomin.