Bostadskris för studenter

Dagens DN slår välkommet upp bostadskrisen för studenter på en helsida i pappersupplagan. För undertecknad har den nedslående statistiken över byggande och bostadsbrist blivit något av ett mantra under den senaste månaden: Drygt 80 000 studenter i länet, en siffra som för övrigt växer. 12 000 studentbostäder, en siffra som tyvärr inte växer efter regeringens ideologiskt motiverade beslut att avskaffa investeringsstimulansen för snart tre år sedan. 45 ooo personer i kö, kötider på över ett år. En fastighetsskatt som beskattar ett korridorsrum på Lappis med samma summa som en tiorummare på Strandvägen. Lärosäten som varnar för att de är på väg att hamna i en situation där de inte längre tar inte studenter efter kompetens eller lämplighet, utan på grundval av vilka som har möjlighet att skaffa sig en bostad.

Var det detta som var tanken med det svenska utbildningssystemet? Nej, sannolikt inte. Troligen är alla partier åtminstone utåt sett överens om att tillgången till högre utbildning ska vara oberoende av människors ekonomiska och sociala bakgrund. Alldeles oavsett de orättvisor som reflekteras i människors svårigheter på bostadsmarknaden så är de flesta sannolikt också överens om att såväl Stockholm som Sverige förlorar värdefull kompetens när studenter tvingas tacka nej till sina studieplatser och när lärosätena blir tvungna att söka sig neråt bland reserverna tills de har hittat en person som har tillräckligt ordnade bostadsförhållanden för att kunna tacka ja till sitt erbjudande.

För det råder inget tvivel om att Stockholm behöver sina studenter. I den regionala utvecklingsplanen förutspår man en brist på upp till 73 000 högutbildade inom de närmaste två decennierna. Den globala konkurrensen om kvalificerad arbetskraft ökar ständigt – Sveriges huvudstad tävlar inte längre med små och halvstora städer runtom i landet, utan med sina internationella motsvarigheter. Det är mycket positivt att såväl DN, precis som tidigare, har valt att inkludera denna aspekt i resonemanget.

Den här frågan är nämligen större än att den endast berör enskilda individer eller intressegrupper. Den är avgörande för huvudstadens framtida tillväxt och utveckling och för dess möjligheter att i slutändan stå som globaliseringens vinnare. Om våra politiker menar allvar med ambitionen att utveckla Stockholm till Europas främsta kunskapsregion, så är det inte helt orimligt se över i vilken utsträckning medborgarna i praktiken har tillgång till den högre utbildningen. Vi hjälper gärna till i det arbetet.

DN1, DN2.

Riktiga stockholmare är högutbildade

… eller? Nja, faktiskt inte i tillräckligt stor utsträckning.

Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm skrev härom dagen intressant om vad som karaktäriserar ”riktiga stockholmare”. De är inflyttade, har sökt sig till studier, arbete, kulturliv eller mångfald. De ökar stadigt i antal: år 2030 beräknas Stockholms stad inhysa runt en miljon invånare. Under samma period växer länets befolkning med ungefär ett Göteborg.

Allt detta är självklart positivt. Men Lotta Edholm är liksom undertecknad engagerad i högskolefrågor – vi sitter båda i styrelsen för det organ, Stockholms Akademiska Forum, som har till uppgift att utveckla och marknadsföra Stockholm som akademisk region – och därför medveten om den statistik som visar att Sveriges huvudstad står inför en betydande brist på högutbildade. Vi delar också åsikten om att Stockholm aldrig blir färdigt, att växtvärken i grund och botten är sund och att byggandet aldrig får avstanna. Jag gissar mig till att följande utgångspunkt förenar oss: Stockholm kommer i slutändan att stå som globaliseringens vinnare – men bara under förutsättningen att vi ger våra medborgare goda möjligheter att utbilda sig, att möta strukturomvandlingen med en känsla av kontroll och att utveckla sin kompetens på ett sätt som gör dem attraktiva i den internationella konkurrensen om framtidens jobb.

Ändå efterlyser jag från samtliga partier mer handling än retorik. Att rektorn för Stockholms universitet, Kåre Bremer, för några dagar sedan gick ut och förklarade att bostadsbristen för studenter och unga i förlängningen drabbar lärosätenas möjligheter att rekrytera de bästa studenterna borde utgöra en kraftfull signal till beslutsfattare på alla nivåer. Ännu en röst sluter sig till den skara som anser att bostads- och stadsbyggnadsfrågor på ett medvetet sätt måste integreras i en sammanhållen kunskapspolitik. Och Stadshuset har ju egentligen öppet mål: Albano och Norra stationsområdet är som skräddarsydda för all verksamhet som rör den högre utbildningen, inklusive studentbostäder. Den politiker som uppriktigt vill se att dessa områden utvecklas till urbana, dynamiska, kunskapsintensiva, innovationstäta dygnetrunt-stadsdelar bör hålla detta i åtanke. Vi står inför ett gyllene tillfälle att iscensätta det Stockholm som de flesta säger sig vilja ha, åtminstone i visionsdokumenten.

Och, för att riktigt inpränta i minnet hos de tveksamma: Globaliseringen står på stockholmarnas sida. Någon annan hållning är omöjlig att inta.

Fokus på jobben

Fokus skriver intressant om en tid bortom krisen, ”när efterfrågan på arbetskraft åter kommer att öka. Men det är nya jobb och nya företag som väntar. Sverige kan glömma att bygga bilar.” Föredömlig vinkel i dessa tider, och föredömligt illustrerad (tyvärr ej på nätet) med hjälp av den statistik som visar att Sveriges ekonomi numera drivs av helt andra krafter än de som skapade 1900-talets framgångar. Endast 24 procent av svenskarna jobbar i dag inom industrin och andelen minskar stadigt varje år. Utvecklingen påskyndas med all sannolikhet av den pågående krisen. Professor Christer Lundh vid Handelshögskolan i Göteborg förutspår att sysselsättningen inom industrin snart kommer att ligga under tio procent.

Även om processen naturligtvis är smärtsam på vissa håll, så bör den egentligen inte ge upphov till någon större oro. I takt med att industrijobben försvinner så ökar nämligen utbudet av arbetstillfällen inom tjänstesektorn, som redan i dag sysselsätter drygt 70 procent av svenskarna. Fokus konstaterande bör för övrigt uppskattas av alla som funderar på att söka sig till högskolan:

Störst tillväxt de senaste åren har kunskapsintensiva tjänster haft, dit hör bland annat tjänster inom it, byggteknik, forskning och utveckling, hälso- och sjukvård, finansiell sektor, transporter, post- och telekommunikation och information.

Detta är något som samtliga partier borde ta till sig i större utsträckning. ”Jobben först!” utropar vänstern och arbetarrörelsen som sig bör på 1 maj, men utan att helt och hållet ha besvarat frågan om vilka jobb som bör sättas i första rummet. Försvaret av fordonsindustrin kan visa sig kontraproduktivt. Regeringen å sin sida har presterat närmast hårresande nedskärningar inom kunskapssektorn och tycks överlag vilja styra det svenska utbildningssystemet i en riktning där färre människor får tillgång till den skattefinansierade utbildningen. Slopandet av 25:4, massakern på komvux och trixandet med studiemedlet är åtgärder som på sikt försämrar Sveriges chanser i konkurrensen om de kunskapsintensiva jobben.

Sammantaget, för att ändå avsluta i ett positivt tonfall, är det uppenbart att den komplexa process som globaliseringen utgör för med sig det goda att utbildning belönas. Glädjande således att SSCO:s nomineringskommitté tog tillvara den insikten när man med följande motivering valde att nominera just ”globaliseringen” till utmärkelsen Stockholms studentvän 2009:

För sin i allt väsentligt positiva inverkan på Stockholmsregionen och dess invånare. Globaliseringen understryker mer än någon annan samtida kraft värdet av högre utbildning och behovet av en fungerande högskolepolitik. Globaliseringen står – med allt vad det innebär – på studenternas sida i en värld där den viktigaste valutan är kunskap.

Kunde inte sagt det bättre själv.

1 maj i media: DN1, DN2, DN3, DN4, Svd1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3.