Byggkrisen ”en våt filt över BNP-utvecklingen”

Flertalet medier har i dagarna rapporterat om det rekordlåga bostadsbyggandet och dess konsekvenser för utbildningsväsende, arbetsmarknad och ekonomi. Särskilt stor är bristen på bostäder för studenter och ungdomar, vilket har uppmärksammats av exempelvis Boverket under en lång tid. Det råder en oomtvistad brist på studentbostäder och mindre hyresrätter.

Svårt därför att förstå sig på regeringens tystnad i frågan och varför den slopade investeringsstimulansen – d v s Mats Odells åtgärd att höja byggmomsen för just denna typ av bostäder – inte kritiseras oftare och mer högljutt. Har vi varit dåliga på att förklara sambandet mellan en lägre momssats och ett högre byggande? Möjligen. Å andra sidan är det omvittnat knepigt att kommunicera med politiker som värderar sina ideologiska skygglappar högre än samhällets verkliga behov. Trots det har jag en känsla av att det kommande valet kommer att återaktualisera den typen av riktade åtgärder. Landets studenter och förstagångsväljare är fler än någonsin, och det regeringsalternativ som inte har en agenda för att lösa bostadskrisen kommer sannolikt att känna av detta i september 2010.

Fler: DI, SvD, DN, Alliansfritt Sverige.

Bostadskris för studenter

Dagens DN slår välkommet upp bostadskrisen för studenter på en helsida i pappersupplagan. För undertecknad har den nedslående statistiken över byggande och bostadsbrist blivit något av ett mantra under den senaste månaden: Drygt 80 000 studenter i länet, en siffra som för övrigt växer. 12 000 studentbostäder, en siffra som tyvärr inte växer efter regeringens ideologiskt motiverade beslut att avskaffa investeringsstimulansen för snart tre år sedan. 45 ooo personer i kö, kötider på över ett år. En fastighetsskatt som beskattar ett korridorsrum på Lappis med samma summa som en tiorummare på Strandvägen. Lärosäten som varnar för att de är på väg att hamna i en situation där de inte längre tar inte studenter efter kompetens eller lämplighet, utan på grundval av vilka som har möjlighet att skaffa sig en bostad.

Var det detta som var tanken med det svenska utbildningssystemet? Nej, sannolikt inte. Troligen är alla partier åtminstone utåt sett överens om att tillgången till högre utbildning ska vara oberoende av människors ekonomiska och sociala bakgrund. Alldeles oavsett de orättvisor som reflekteras i människors svårigheter på bostadsmarknaden så är de flesta sannolikt också överens om att såväl Stockholm som Sverige förlorar värdefull kompetens när studenter tvingas tacka nej till sina studieplatser och när lärosätena blir tvungna att söka sig neråt bland reserverna tills de har hittat en person som har tillräckligt ordnade bostadsförhållanden för att kunna tacka ja till sitt erbjudande.

För det råder inget tvivel om att Stockholm behöver sina studenter. I den regionala utvecklingsplanen förutspår man en brist på upp till 73 000 högutbildade inom de närmaste två decennierna. Den globala konkurrensen om kvalificerad arbetskraft ökar ständigt – Sveriges huvudstad tävlar inte längre med små och halvstora städer runtom i landet, utan med sina internationella motsvarigheter. Det är mycket positivt att såväl DN, precis som tidigare, har valt att inkludera denna aspekt i resonemanget.

Den här frågan är nämligen större än att den endast berör enskilda individer eller intressegrupper. Den är avgörande för huvudstadens framtida tillväxt och utveckling och för dess möjligheter att i slutändan stå som globaliseringens vinnare. Om våra politiker menar allvar med ambitionen att utveckla Stockholm till Europas främsta kunskapsregion, så är det inte helt orimligt se över i vilken utsträckning medborgarna i praktiken har tillgång till den högre utbildningen. Vi hjälper gärna till i det arbetet.

DN1, DN2.

Riktiga stockholmare är högutbildade

… eller? Nja, faktiskt inte i tillräckligt stor utsträckning.

Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm skrev härom dagen intressant om vad som karaktäriserar ”riktiga stockholmare”. De är inflyttade, har sökt sig till studier, arbete, kulturliv eller mångfald. De ökar stadigt i antal: år 2030 beräknas Stockholms stad inhysa runt en miljon invånare. Under samma period växer länets befolkning med ungefär ett Göteborg.

Allt detta är självklart positivt. Men Lotta Edholm är liksom undertecknad engagerad i högskolefrågor – vi sitter båda i styrelsen för det organ, Stockholms Akademiska Forum, som har till uppgift att utveckla och marknadsföra Stockholm som akademisk region – och därför medveten om den statistik som visar att Sveriges huvudstad står inför en betydande brist på högutbildade. Vi delar också åsikten om att Stockholm aldrig blir färdigt, att växtvärken i grund och botten är sund och att byggandet aldrig får avstanna. Jag gissar mig till att följande utgångspunkt förenar oss: Stockholm kommer i slutändan att stå som globaliseringens vinnare – men bara under förutsättningen att vi ger våra medborgare goda möjligheter att utbilda sig, att möta strukturomvandlingen med en känsla av kontroll och att utveckla sin kompetens på ett sätt som gör dem attraktiva i den internationella konkurrensen om framtidens jobb.

Ändå efterlyser jag från samtliga partier mer handling än retorik. Att rektorn för Stockholms universitet, Kåre Bremer, för några dagar sedan gick ut och förklarade att bostadsbristen för studenter och unga i förlängningen drabbar lärosätenas möjligheter att rekrytera de bästa studenterna borde utgöra en kraftfull signal till beslutsfattare på alla nivåer. Ännu en röst sluter sig till den skara som anser att bostads- och stadsbyggnadsfrågor på ett medvetet sätt måste integreras i en sammanhållen kunskapspolitik. Och Stadshuset har ju egentligen öppet mål: Albano och Norra stationsområdet är som skräddarsydda för all verksamhet som rör den högre utbildningen, inklusive studentbostäder. Den politiker som uppriktigt vill se att dessa områden utvecklas till urbana, dynamiska, kunskapsintensiva, innovationstäta dygnetrunt-stadsdelar bör hålla detta i åtanke. Vi står inför ett gyllene tillfälle att iscensätta det Stockholm som de flesta säger sig vilja ha, åtminstone i visionsdokumenten.

Och, för att riktigt inpränta i minnet hos de tveksamma: Globaliseringen står på stockholmarnas sida. Någon annan hållning är omöjlig att inta.

Fokus på jobben

Fokus skriver intressant om en tid bortom krisen, ”när efterfrågan på arbetskraft åter kommer att öka. Men det är nya jobb och nya företag som väntar. Sverige kan glömma att bygga bilar.” Föredömlig vinkel i dessa tider, och föredömligt illustrerad (tyvärr ej på nätet) med hjälp av den statistik som visar att Sveriges ekonomi numera drivs av helt andra krafter än de som skapade 1900-talets framgångar. Endast 24 procent av svenskarna jobbar i dag inom industrin och andelen minskar stadigt varje år. Utvecklingen påskyndas med all sannolikhet av den pågående krisen. Professor Christer Lundh vid Handelshögskolan i Göteborg förutspår att sysselsättningen inom industrin snart kommer att ligga under tio procent.

Även om processen naturligtvis är smärtsam på vissa håll, så bör den egentligen inte ge upphov till någon större oro. I takt med att industrijobben försvinner så ökar nämligen utbudet av arbetstillfällen inom tjänstesektorn, som redan i dag sysselsätter drygt 70 procent av svenskarna. Fokus konstaterande bör för övrigt uppskattas av alla som funderar på att söka sig till högskolan:

Störst tillväxt de senaste åren har kunskapsintensiva tjänster haft, dit hör bland annat tjänster inom it, byggteknik, forskning och utveckling, hälso- och sjukvård, finansiell sektor, transporter, post- och telekommunikation och information.

Detta är något som samtliga partier borde ta till sig i större utsträckning. ”Jobben först!” utropar vänstern och arbetarrörelsen som sig bör på 1 maj, men utan att helt och hållet ha besvarat frågan om vilka jobb som bör sättas i första rummet. Försvaret av fordonsindustrin kan visa sig kontraproduktivt. Regeringen å sin sida har presterat närmast hårresande nedskärningar inom kunskapssektorn och tycks överlag vilja styra det svenska utbildningssystemet i en riktning där färre människor får tillgång till den skattefinansierade utbildningen. Slopandet av 25:4, massakern på komvux och trixandet med studiemedlet är åtgärder som på sikt försämrar Sveriges chanser i konkurrensen om de kunskapsintensiva jobben.

Sammantaget, för att ändå avsluta i ett positivt tonfall, är det uppenbart att den komplexa process som globaliseringen utgör för med sig det goda att utbildning belönas. Glädjande således att SSCO:s nomineringskommitté tog tillvara den insikten när man med följande motivering valde att nominera just ”globaliseringen” till utmärkelsen Stockholms studentvän 2009:

För sin i allt väsentligt positiva inverkan på Stockholmsregionen och dess invånare. Globaliseringen understryker mer än någon annan samtida kraft värdet av högre utbildning och behovet av en fungerande högskolepolitik. Globaliseringen står – med allt vad det innebär – på studenternas sida i en värld där den viktigaste valutan är kunskap.

Kunde inte sagt det bättre själv.

1 maj i media: DN1, DN2, DN3, DN4, Svd1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3.

Living in a socialist nightmare

Budget utan utbildning

Anders Borg får kritik från både höger och vänster för den vårbudget han presenterade idag. ”Bästa s-ministern” drar Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster till med, självklart menat som en förolämpning. ”Större satsningar på utbildning”, kräver LO:s Wanja Lundby-Wedin och efterlyser ett nytt kunskapslyft.

Och hur ser det då ut med kunskapssatsningar? Tja, under innevarande år slår man till med 400 årsstudieplatser inom vuxenutbildningen. Högskolesektorn berikas med 7,5(!) fler platser på KI:s psykologutbildning, vilket ”måste ses som en pinsam detaljstyrning i brist på riktiga initiativ”, som SFS förklarar i en bitsk kommentar. Samtidigt rapporteras att ansökningarna till högskolan slår nya rekord.

Saco gillar att regeringen håller i pengarna men efterlyser större satsningar på bostadsbyggande för unga (vilket för övrigt skulle vara en åtgärd som verkar dubbelt: mot en avstannad byggsektor och mot en växande bostadsbrist). TCO dömer ut de sammantagna arbetsmarknadssatsningarna som lågbudgetåtgärder.

Borg själv är självklart nöjd med sin insats, och upplyser samtidigt medborgarna om att vi befinner oss i  ”den värsta krisen sedan andra världskriget”.

Sammantaget känns allting ganska tryggt just nu.

Studenter mister bostadsbidraget

Ännu ett av studiesociala utredningens förslag läckte ut i gårdagens Rapport. Som vanligt kan jag inte låta bli att förundras över hur utredningen egentligen har tolkat sina direktiv:

En kommitté ska, med utgångspunkt i att studiemedelssystemet och de sociala trygghetssystemen ska samverka på ett optimalt sätt, överväga och föreslå åtgärder vad gäller studerandes ekonomiska och sociala situation. Åtgärderna ska syfta till att den studerande har möjligheter att försörja sig och leva ett tryggt liv under sin studietid.

På vilket sätt är det optimalt att studenter inte har möjlighet att arbeta under sommaren utan att bli av med det bostadsbidrag som de sannolikt är i ett mycket stort behov av, förutsatt att de nu har lyckats ta sig igenom det nålsöga som Försäkringskassans regler utgör? Man undrar.

Fler: SSCO.

En helt ny människa?

De statliga budgetunderskotten måste tillåtas växa för att väga upp det kraftiga fallet i den privata sektorns konsumtion och investeringar. Att EU:s finansministrar i veckan påstod att de inte behöver lansera några nya stimulansåtgärder förrän tidigast 2010 är illavarslande.

Är detta ett utdrag från Aftonbladets ledarsida? Eller kanske ett exempel på rödgrön kritik mot regeringens krishantering?

Nej. Citatet ovan är hämtat från Peter Wolodariskis första söndagskrönika som politisk redaktör för Dagens Nyheter. Mannen vars tidigare uppgift tycktes vara att agera ideologisk vakthund, långt ute på den liberala högerflanken – och som utmärkt sig genom hyllningsartiklar till nyliberalismens ikoner, eller en oförställd skadeglädje över det obekväma Arbetslivsinstitutets nedläggning, eller genom att faktiskt stämpla förespråkare av statlig inblandning i ekonomin som ”planekonomer” – har alltså tonat ner sina mer dogmatiska sidor en aning. Dagens Wolodarski talar istället om behovet av politiskt ledarskap, och förklarar att ”(r)egeringen måste tillföra medel till kommunerna och landstingen, för att undvika en våg av uppsägningar inom offentlig sektor”.

Jag kan inte låta bli att förvånas. Antingen var Wolodarskis tidigare hållning en fasad och ett uttryck för trött positionering från en gammal Luf:are som hoppades på en karriär inom Timbro. Eller också har grabben växt till sig under USA-exilen; kanske har Harvard-studierna faktiskt haft avsedd effekt och åstadkommit en viss intellektuell mognad.

Man kan alltid hoppas.

”En myt att svenskar är välutbildade”

… skriver TCO:s Kristina Persdotter på debattsajten Newsmill, och tar upp det faktum att Sverige numera har dalat till en tolfteplats på OECD:s lista över länder med högst andel högskoleutbildade mellan 25 och 34 år. Hon efterlyser en mer strategisk politik för den högre utbildningen, och påpekar att det ekonomiska läget borde föranleda mer långtgående utbildningspolitiska satsningar från regeringens sida.

Den djupa lågkonjunkturen är rätt tid att satsa på att Sverige ska ha en välutbildad arbetskraft, i världsklass. Nu är rätt tid att uppmuntra och ge förutsättningarna till en större andel unga att plugga vidare, rätt tid att uppmuntra de som arbetat ett tag att fylla på sin kunskap.

Det påpekas alldeles för sällan, men de beräkningar som visar att exempelvis Stockholmsregionen står inför en brist på högutbildade är relativt okontroversiella. Samtliga partier är medvetna om (eller borde vara det) vad landstingets utredare konstaterar i RUFS 2010. Därför är det mycket märkligt att antalet högskoleplatser är en fråga som jämt och ständigt partipolitiseras. För vem har egentligen något emot ambitionen om en välutbildad befolkning som står rustad inför konjunktursvängningar såväl som globalisering och strukturomvandling?

Sannolikt ingen, vid sidan av dem som av partipolitisk lojalitet eller genom snävt ideologiska resonemang spär på myten om det så kallade problemet med överutbildning.

Åt fel håll

Dagens Nyheter uppger att den politiska majoriteten i studiesociala kommittén nu är inställd på att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år. Jag tänker inte upprepa den kritik som SSCO formulerar här, men vill ändå säga några ord om en mycket oroväckande politisk trend.

Högskoleminister Lars Leijonborg – som jag vid Gud hoppas kväver detta förslag i sin linda – är en flitig talare i alla sammanhang där han får möjligheten att formulera ordet ”kunskapspolitik” inför sina åhörare. Samtidigt sitter han vid det utbildningspolitiska rodret för en nation som i allt väsentligt tycks styra bort från allt som liknar kunskapspolitiska satsningar. Det är en märklig position. Som stolt ordförande för Globaliseringsrådet har han (förhoppningsvis) tagit del av den serie rapporter som rådet har lämnat ifrån sig och som genomgående understryker behovet av utbildning. Om Globaliseringsrådets arbete skulle resultera i en enda central tes så skulle det vara följande: Sverige tjänar pengar på att utbilda sina medborgare.

Trots det okomplicerade budskapet – för jag utgår från att Globaliseringsrådet är tillsatt för att faktiskt ge råd – så har utvecklingen i det svenska samhället gått åt motsatt håll. De senaste två dagarnas nyheter – ett underfinansierat studentinflytande, ett försämrat studiemedelssystem, en likaledes underfinansierad grundutbildning – illustrerar tyvärr väldigt tydligt hur illa det är ställt med de kunskapspolitiska ambitionerna i Sverige i praktiken.

Egentligen vill jag inte vara den som alltid klagar. Men det skulle vara trevligt med en god nyhet snart. Lars?