Debutant

Jag har under de senaste dagarna haft nöjet att sitta med i några sammanhang som är nya för mig. Dels på Stockholms Akademiska Forums styrelsemöte i morse (som blivande styrelseledamot), dels på SSSB:s presidiemöte igår kväll (i egenskap av tillträdande vice ordförande).

Jag kan konstatera att begreppet kunskapsregion används flitigt i båda dessa miljöer, och att det är ytterst välkommet att flera aktörer är eniga om att utbildning och kompetensutveckling utgör nyckelfaktorer för i vilken utsträckning Stockholmsregionen kommer att vara framgångsrik och konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv. Men också att det finns uppenbara problem att hantera.

Bostadsbristen är naturligtvis ett av dessa, och till det problemet lär jag få anledning att återkomma under året som följer. Förhoppningsvis kan SSCO bidra på flera sätt i arbetet med att förbättra boendesituationen för studenter och ungdomar.

Övergången mellan studier och arbetsmarknad är ett annat, och där är StAF:s satsning på Kunskapslotsen mycket välkommen. Även där tror jag att vi kan bidra med fler exempel under kommande år.

Regeringens utbildningspolitik är naturligtvis ett tredje och övergripande problem som på sikt berör hela välfärdssamhället. Lars Leijonborg har på punkt efter punkt misslyckats med att leverera några utbildningssatsningar värda namnet och i stället ägnat sig åt ideologiska övningar på ett sätt som gjort högskolevärlden orolig men dogmatikerna nöjda. Den svenska utbildningssektorn har på det hela taget haft en mycket svag representant i Lars Leijonborg, och kanske är det också därför som så gott som samtliga inom den världen andas en viss förväntan varje gång det går rykten om högskoleministerns snara avgång. För visst kan Folkpartiet prestera bättre än så här?

Fortsatt om överutbildning

Saco-Maria avvisar TCO:s slutsatser om det så kallade problemet med överutbildning, och får medhåll av Timbro-Eva. Välkommen diskussion.

Jag är övertygad om att forskare kommer att fortsätta att debattera frågan i oändlighet, och jag är likaledes övertygad om det riktiga i Marias påpekande om att detta i hög grad är en fråga om hur man definierar överutbildning.

Mina egen inställning till begreppet vilar på följande:

1. Jag anser att det är positivt om 100 % av svenskarna har en gymnasieutbildning. Ergo: En gymnasieutbildad person är inte en överutbildad person, alldeles oavsett hur arbetsmarknaden ser ut.
2. Svensk utbildningspolitik påverkar svensk arbetsmarknad. Den trend som gör att lågkvalificerade jobb flyttar ut till förmån för högkvalificerade jobb är i mina ögon mycket positiv. Den trenden kan också stimuleras genom att Sverige för en politik som uppmuntrar innovationsrikedom, kreativitet och – just det – utbildning. Kort sagt: Sverige kommer att stå som globaliseringens vinnare, men bara under förutsättning att vi har modet att föra en utbildningspolitik som är både expansiv och kvalitetsinriktad. Om detta gör att svenska medborgare har några fler högskolepoäng än deras arbetsgivare egentligen efterfrågade är i sammanhanget en mycket marginell fråga.

Den som satsar vinner.

Fler: Kristina Persdotter.

Myten om överutbildning

TCO:s Kristina Persdotter ifrågasätter på ett trovärdigt sätt myten om överutbildning i den rapport som presenterades på ett seminarium igår. Professor Mikael Tåhlin opponerade, samtidigt som Arbetsförmedlingens prognoschef Tord Strannefors förmedlade ett perspektiv som på många sätt stärkte rapportens slutsatser: att de siffror som cirkulerar i debatten ofta är kraftigt överdrivna.

Ska bli intressant att se hur diskussionerna fortlöper. Förhoppningsvis inser vissa av de organisationer som tidigare förmedlat myten om överutbildning att det inte innebär någon prestigeförlust att backa från tidigare ståndpunkter. Snarare tvärtom: Allas vår målsättning bör ju vara att utbildningspolitiska beslut fattas på riktiga grunder.